Livstid

Tack och förlåt - allrakäraste syster!

2012-02-04T20:00:00.012+01:00

Allrakäraste lilla syster, idag är det din dag, och det här blogginlägget är helt och hållet till för dig! Ärligt talat känns det lite lurigt detta med att DU fyller fyrtio - du är ju den där lilla... Hur mycket tant är då inte jag? Jag skulle så gärna vilja sjunga för dig, som du så ofta har gjort när jag har firat stora händelser i livet, men jag har gått och blivit en riktig fegis på gamla dar. Särskilt vid såna här tillfällen, när jag riskerar att bli gråtmild - då spricker rösten som trollen i solen. Så jag får göra det som är mitt element - jag bloggar! Och jag tänkte ta tillfället i akt att säga tack och förlåt, för flera olika saker...

För det första, TACK för att det var just du som kom till familjen Estling på Sjötorpavägen 12 den där novemberdagen 1971, tre veckor för tidigt och ändå en ganska så stadig klimp på nästan fyra kilo. Så bra det blev, trots att jag just då inte riktigt insåg det, förblindad som jag var av besvikelsen över att du inte var den lillebror jag hade beställt. Och FÖRLÅT för att det dröjde innan jag uppskattade dig...
TACK för alla roliga lekar och för att du titt som tätt tog hand om min lekkompis när jag tröttnade på honom och kröp in i mörka garderoben med en bok, och för att du (inte jag) följde honom hem i mörkret när han inte vågade gå hem själv. Och FÖRLÅT för alla tjuvnyp och för att jag drog dig i håret när du vann över mig i Monopol...
TACK för alla gånger jag fick komma till dig och andas i Linköping, när jag efter alla år i parförhållanden skulle försöka leva singelliv. TACK för att jag varje gång fick vara en del i ditt härliga kompisgäng - och för att du hjälpte mig att göra tonårsrevolt som tjugofemåring och utforska partytillvaron. Och FÖRLÅT för den där natten då du inte fick sova...
TACK för att du ordnade allt så lysande bra när jag skulle gifta mig - möhippa precis i min smak och proffsigt toastmasterskap från den nu nerlagda nöjesfirman Estling-Nilsson Entertainment AB. Och FÖRLÅT för att jag inte fattade hur trött och illamående du var som nygravid, och bäst av allt bara hade behövt få ligga på soffan och käka praliner...
TACK för alla underbara paradisveckor på Skeppsgården som du har organiserat, där hela familjen fått komma och njuta av havsluft, fikamys, goda samtal och intensiva lekkvällar. Jag vet att det är många här ikväll som instämmer i det tacket! Och FÖRLÅT för att jag var så sömnbristtjurig i paradiset det här året...
TACK för all värme du sprider och för alla sköna promenader med viktiga samtal - i ett bostadsområde nära dig och ute i mörka skogen hos mig. Och FÖRLÅT för att jag inte alltid lyckas hålla ditt powerwalk-tempo...

Till sist, TACK, du sociala under, för att du ordnat denna fina fest för oss alla - och FÖRLÅT att jag inte sjungit för dig! Som våra döttrar skulle säga: du äger! SKÅÅÅÅÅÅL!

Livstidslotteri - igen!

2012-01-28T09:31:00.000+01:00

Vet ni vad? Livstid har producerat inlägg nummer 500 sedan starten i november 2008. Aldrig kunde vi väl tro, där vi satt med vårt rödvin vid Marias köksbord, strax efter vår 40-årsfest med tidstema, att vi skulle ha SÅ mycket att säga... Och att vi fortsatt att göra det beror ju på det ännu märkligare fenomenet: att några fler än vi vill läsa!

Denna lyckliga tilldragelse firar vi förstås - med ytterligare en utlottning. Såhär gör du för att delta: Värva en (eller flera) gillare till vår Livstidssida på Facebook och berätta vem/vilka du har värvat i en kommentar till det här inlägget så deltar både du och den/dem du värvat i utlottningen. Om du inte har gillat sidan själv än kan du ju alltid värva dig själv...

Kram från oss!

PS. Och ikväll berättar vi om Livstidsbloggandet och läser ur boken på Växjös kulturnatt: kl. 19.00 vid öppna spisen på Stadsbiblioteket och kl. 20.30 på Café Gusto. Det hade vi inte heller med i planeringen då för drygt tre år sen. Kanske ses vi där? DS.

Livstid på Köpstoppsbloggen

2012-01-28T09:16:00.002+01:00

Livstidsboken får goda vitsord på Köpstoppsbloggen. Att rekommenderas av en mycket restriktiv och medveten konsument och dessutom bokmänniska som Anki Gramming känns som att passera ett nålsöga! Läs Ankis blogg och varför inte hennes bok om köpstopp som vi har inspirerats av - utan att våga oss på en sådan utmaning som hon skapade åt sig själv.

Ljuvliga ljud

2012-01-26T20:00:00.000+01:00

Alltemellanåt bara måste jag dela med mig av de där små vardagsglädjeämnena i tillvaron. Den här gången handlar det om ljud. Inte de höga, skärande, bullrande, störande, utan de mjuka, ljuvliga som lägger sig runt hjärtat och gör mig varm. Det kvillrande skrattet som kommer ända nerifrån maggropen och som bara ett mycket litet barn utan förställningsförmåga kan åstadkomma. Rasslet från alla granbarr på väg in i dammsugaren när jag städar ut julen (och rensar i själen). Porlet från den lilla bäcken fylld av kabbelekor på våren, invid skogsvägen ner till sjön. Klucket från vågor mot en gammal eka eller gisten brygga i solnedgången efter en varm sommardag. Och så tystnaden som uppstår i bilen när jag ibland, trots att jag är helt själv och har total makt över vilken radiokanal eller CD-skiva jag vill lyssna på, väljer att ändå stänga av ljudet och överlämna mig åt mina tankar.

Jaha, så blev det ännu en liten njutningslista. Den lär inte bli den sista.

När magkänslan får säga sitt

2012-01-21T12:00:00.008+01:00

En av listrubrikerna i vår bok Älskade Lista! Från måsten till lust lyder "De bästa besluten jag har tagit i mitt liv". Den var en av dem som jag först fastnade för när jag började fylla mitt eget ex av boken med listor, och det är också min favorit just nu. Det känns gott när jag tänker på stunder då jag har följt min magkänsla, ibland trots att beslutet kanske inte har känts som det mest självklara - för det har ju blivit så bra. Här är ett axplock ur min lista:

* att jag inte blev kirurg som - vid sidan av författare - var min stora yrkesdröm som barn (tänk vad dåligt jag skulle ha mått av ansvaret över liv och död, när jag kan ligga sömnlös för att jag kanske har gett en student ett för lågt eller högt betyg)

* att jag fick barn när jag var så ung och trots att jag och pappan inte känt varandra mer än en månad när vi blev - planerat - gravida (vad skulle livet ha varit utan finaste lilla stora S, och tänk att få ha ynnesten att ha ett vuxenbarn medan jag själv fortfarande är ganska ung, eller hm, det där sista beror väl på vem man frågar)

* att jag vågade tror på kärleken till min man (trots att han var just hitflyttad för att leva studentlivets glada dagar, och jag var en fyra år äldre ensamstående mamma som det lyste VILL-HA-FLER-BARN-FORT ur ögnen på - och trots att han också var rödhårig, jag som aldrig ens tittade åt någon som inte var mörk eftersom jag var livrädd för att få rödhåriga barn som skulle mobbas i skolan som jag; nu är vi fem rödtottar här hemma, och har dessutom fått en rödhårig svärson)

* att Sara och jag äntligen bestämde oss för att ha den där gemensamma fyrtioårsfesten (som ledde till bloggen som lett till så oändligt mycket annat roligt och kreativt i våra liv - och som med säkerhet kommer att leda till många många fler spännande projekt)

* att jag vågade övertala min man att det fanns plats i vår familj för en liten sladdis och bli fyrabarnsmamma (så underbart att få uppleva detta en sista gång, och så nyttigt att få avsluta med ett barn som både vänt upp och ner på många av mina alltför självklara sanningar och definitivt stillat min längtan efter fler små rödtottar)

* att jag bestämde mig för att äntligen sätta mig själv i förarsätet och ta över ratten i mitt yrkesliv (läs mer om det på TankeTrampolin, där jag också bloggar!)

Vilka beslut i livet ser du tillbaka på med stolthet och glädje?

Livet som en dans

2012-01-18T22:35:00.001+01:00

Kolla det här klippet med 92-årig salsadanse-dam! Jag har ju sagt att salsa är något man bara måste. Kanske kommer jag dit 2012. Annars blir det 2013, eller när tiden är mogen. Det verkar ju inte vara någon brådska...

Jag säger till Humlan: "Tänk om du får en son som jag dansar salsa med när jag är 90 och han 30, Hur blir det?

Humlan: "Jättepinsamt."

Kort kvalitet

2012-01-17T18:13:00.001+01:00

Telefonen börjar blinka mitt i eftermiddagens föreläsning. Det är hemifrån. Jag går ut och svarar. Humlan har just kommit hem och hon har fått ett litet men irriterande sår på ett dumt ställe. Två minuter senare smyger jag in i salen igen, helt nöjd med min prioritering. Jag tror det kallas kvalitetstid.

Livets magi

2012-01-16T21:13:00.008+01:00

Så händer det igen, det där att ett tema uppenbarar sig i mitt liv - lite mystiskt och magiskt. Och just det temat är vad som återkommit i skilda sammanhang under den gångna helgen: mystik och magi.

Först ut: Lena Anderssons Vinter-program under en minst sagt magisk vinterlördagspromenad i solskenet med barnvagnen full av sovande tvååring. Hennes program handlar om en ständig längtan efter att dissekera bort det magiska, det mystiska, att reducera allt det där som inte går att förklara med kunskap, vetenskap, förnuft. Det är - som alltid med Lena - skarpt, intressant, men jag vill samtidigt skrika: NEJ!!! Ta inte bort magin! Jag vill ha den kvar, jag vill inte förklara och förstå allting omkring mig. Ibland vill jag bara förundras.

På samma tema, men med diametralt motsatt utgångspunkt (mer på min våglängd): fredagens Tankar för dagen med Tomas Sjödin från SR-arkivet i bilen hem under söndagseftermiddagen. "Mysterier ska inte pratas sönder. De finns i tillvaron för att väcka förundran och tacksamhet". Just så tänker jag. Visst blir livet mycket rikare och mer spännande om man släpper in det som inte går att förklara i sitt liv. Magi genom en tro, magi genom litteraturen (nu är vi på bok fyra i Harry Potter-serien), magi genom observation av de där små undren i mitt vardagen.

Och så öppnar jag Livstidsbloggen på söndagskvällen och läser Saras inlägg om hur hon hittar små skatter som hon inte riktigt har letat efter eller vet hur hon ska använda. Men visst skapar de magi i tillvaron!

PS. Medan jag skriver det här dyker det upp igen, det där temat, där man minst kunde vänta sig det - Marie Richardsson på Idrottsgalan: "Idrott är magiskt!"

Tänk om det jag hittar är det jag söker

2012-01-15T16:03:00.002+01:00

Jag hittar små skatter dessa dagar. Inga Stora Svar utan små fragment som jag vet har eller kommer att få betydelse, även om jag inte än vet hur. Häromdagen tänkte mitt huvud: ”Det viktiga är inte vad jag jobbar med utan vem jag är.” Det är ju bra nära en självklarhet, men jag ser det mer som ett budskap om vilket fokus jag ska ha den kommande tiden, efter att ha rotat runt rätt grundligt i mina yrkesmöjligheter. Men hur, på vilket sätt, med vilket mål jag ska lära mig mer om vem jag är, det vet jag inte alls.

Inspiration kommer från många håll: I filmreklamen på hyr-DVD:n talar Nelson Mandela direkt till mig: ”I am the master of my soul.” De orden får åka ner i min lilla skattlåda som jag har gjort i slöjden. Nelsons uppdykande – tillsammans med en hel del ur boken Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander – vill kanske uppmana mig att hia mig lite, inte ha så bråttom, inte hasta vidare så, inte bli rastlös intill ilskans gräns. Tänk då och då på Nelson Mandela, Sara.

Och så kommer Bang, journalisten och krigskorren Barbro Alving. Hon stegar resolut ut ur boksidorna i Beata Arnborgs biografi Krig, kvinnor och gud. ”Det har starkare än någonsin gått upp för mig att det inte räcker att ha fått en hjärna och ett hjärta, det vill till att göra någonting snyggt av och med dem.” Barbro är ung och söker enligt Beata Arnborg svar på Vilhelm Ekelunds förpliktigande ”Det är din dag du sätter in i tiden, märket av din dag.” Något viktigt finns det där.

Det gör det också i Charlotte Rudenstams på alla sätt generösa julkalender Vägen till ja från hennes blogg Ingen skam i kroppen (första avsnittet finns här). Som ett korrespondensuppdrag i den egna själen med omgivningar. Spännande, berörande och mycket modigt.

Hääärligt väääder!

2012-01-14T17:14:00.009+01:00

Så spännande det är när man upptäcker att man har förändrats - utan att riktigt ha lagt märke till resan dit. Jag läser med förundran mängden statusrader på Facebook som den senaste tiden kommenterat - framförallt det dåliga - vädret. Att döma av dessa noteringar verkar många vänners och bekantas väl och ve vara relativt avhängigt av om solen skiner eller om regnet piskar mot kinden under cykelturen till jobbet. Det suckas och stönas över regn, grådask, blåst, snöbrist eller dess motsats. Och jag känner så väl igen mig - såhär har jag också känt. En solig dag var en bra dag. En regnruskig dag var en dålig dag. Oktober till april var en enda lång väntan på att ljuset och värmen skulle återvända. Enkel matematik.

Men något har hänt. Med växande ålder har vädret fått allt mindre makt över mitt välbefinnande. Jag njuter fortfarande enormt av solsken över böljande gröna - eller snötyngda - åkrar hemma i byn, men idag avgörs mitt mående så mycket mer av vad jag gör och vad jag tänker. En riktigt ruggig hösteftermidddag kan jag vara minst lika jublande och förundrad över det sköna i tillvaron - stort eller smått - som en krispig försommarmorgon. Precis som en solig dag kan ha en kvarnsten runt halsen om något redan känns tungt inuti.

Årsringar och ryska dockor

2012-01-08T22:31:00.001+01:00

Jag förundras ibland över hur jag stöter på samma tema på flera helt skilda ställen med kort mellanrum. Först lyssnar jag på ett arkiverat Vinter i P1 med en annan tidsintresserad figur, Bodil Jönsson. Hon reflekterar över sin upplevelse av hur åren går och hon fortfarande ibland känner sig som den där lilla flickan hon en gång var. Fenomenet med att alla våra åldrar finns kvar inom oss beskriver hon som människans årsringar. Och så, bara en kort tid senare, beskriver Margareta Strömstedt precis samma fenomen i Sommarpratarna på SvT, men nu med begreppet ryska dockor.

Fina liknelser båda två, tycker jag, och känner förstås igen mig. Allt finns ju kvar där inuti, trots att jag ibland får för mig att jag är en helt annan person idag jämfört med tidigare. Där finns den lillgamla åttaåringen som blir lycklig av att läsa och ännu lyckligare av att skriva själv. Den utfrysta fjortonåringen som bara vill försvinna från jordens yta (så känns det fortfarande ibland i sammanhang där jag inte passar in). Den äventyrslystna tjugoettåringen som struntar i omgivningens oro och drar iväg med man och femmånadersbaby till Thailand mitt i högskolestudierna för att plugga Jane Austen i Raleigh Beach. Arbetsnarkomanen till trettioettåringen som vill så mycket - prestera, prestera och få bekräftelse. Och så fyrtioåringen med sin mitt-i-livet-kris och sina ständiga funderingar på vad hon vill bli när hon blir stor och hur hon ska få ut mesta möjliga av livstiden här på jorden.

Alla jagen finns där och bidrar till min individuella mångfald.

Livstid - mitt eget Happiness Project

2012-01-05T19:18:00.000+01:00

Det handlar om lycka. Inte igen, tänker väl du som har hängt här ett tag... Tröttnar hon aldrig? Nähä, jag gör inte det, för är det något jag fortsätter sträva efter här i livet så är det att må så gott och vara så lycklig som möjligt. Och uppenbarligen är jag inte ensam, eftersom en av mina favorittidningar, Leva PS!, fortsätter leverera nya forskningsrön och tankar på detta tema i så gott som varje nummer.

Jag har läst om hur den positiva psykologin har definierat om lyckobegreppet, så att man nu ofta talar om välmående i stället för lycka (ett mer hållbart begrepp i vardagen). Man pratar också om att det inte finns en universal lyckoformel, utan att olika människor blir lyckliga av olika saker, även om det finns vissa grundläggande komponenter som de flesta mår bra av - exempelvis goda relationer och en känsla av meningsfullhet i tillvaron.

Men just detta med olika individers idéer om vad som gör dem lyckliga - eller välmående - fångar mitt intresse, och passar bra in med den bok jag just läser: Gretchen Rubins The Happiness Project. Det som tilltalar mig är att Rubin beskriver just sitt lyckoprojekt, det hon har tagit till sig utifrån mängder av läst litteratur. I stället för att säga "Gör så här så blir du lycklig!", berättar hon insiktsfullt och med en god portion humor och självdistans om hur hon under ett år utforskar ett område per månad med syftet att bli lite lyckligare. Viktigt i sammanhanget: det handlar inte om att bli lycklig utan om att hon faktiskt redan är ganska lycklig och vill utforska och utöka känslan ytterligare. Och jag kan själv välja vad jag vill ta till mig av och kanske pröva för egen del om jag inte redan gjort det.

Rubin utforskar bland annat hur hon kan rensa i röran (som både jag för längesen och Sara nu häromdan bloggat om förut), ge mer kärlek i sin relation, satsa mer på nya och gamla vänner och prova nya aktiviteter. När hon emellanåt utvärderar hur det går (jag har inte läst klart än och därmed inte sett någon slutsummering), konstaterar hon att hon faktiskt märker positiva förändringar i sitt välbefinnande. Om du är nyfiken på Rubins projekt, kika in på hennes blogg.

När jag läser inser jag att jag också har ett eget pågående lyckoprojekt, där jag under flera års tid jobbat aktivt (om än långt ifrån så strukturerat som Rubin) med att öka mitt välmående - och det stavas LIVSTID. Här är några viktiga ingredienser i just min lyckoformel och ni som läser bloggen känner förstås igen er:

* Jag försöker uppmärksamma och njuta intensivt av alla små märkvärdiga och oomärkvärdiga ögonblick som jag tidigare mycket oftare lät passera, och jag tar ut mer glädje inför särskilt trevliga händelser i förskott.

* Jag njuter också i efterhand genom att hylla ögonblicken på Facebook, med ett inlägg i bloggen eller en rad i min kvällsbok. Jag pratar med barnen om sådant vi gjort och vi sätter oss ibland med våra album för att minnas det som förevigats (ja, jag är en sån där dinosaurie som fortfarande beställer kort och sätter in dem - klokt, sa en proffsfotograf jag mötte häromsistens, om ett antal år kommer inga digitala bilder att vara tillgängliga längre när filformaten förändras...).

* Jag försöker ibland omdefiniera mina tankar i en mer positiv riktning, exempelvis när jag bygger om gräsklippningen till ett gympass eller när jag bestämmer mig för att i stället för att stressas över allt jag inte hunnit läsa och lyssna på, se det som en skattkista jag har kvar att ta del av. Yummie!

* Jag satsar aktivt på att lära känna nya människor eller tittar ibland bara för en kort stund in i tittskåpet hos någon jag inte visste mycket om (i ett IRL-möte eller via radio och TV). På det viset lär jag mig också mer om mig själv.

* Jag försöker ägna mycket tid åt det goda samtalet, med familj, gamla vänner och nya. Att så ofta som möjligt gå lite mer på djupet och inte fastna så mycket i det ytliga och det som kretsar kring det materiella, utan mer om tankar, känslor, drömmar och visioner.

* Jag gör så mycket jag kan för att få utlopp för min kreativitet - framförallt genom mitt skrivande, men också exempelvis tillsammans med barnen.

* Jag försöker läsa så mycket jag bara hinner (romaner och intressanta artiklar) och lyssna på bra radio (Sommar, Vinter och Tankar för dagen ligger i topp) när jag kör bil eller som ackompanjemang till vardagssysslorna.

* Jag strävar efter att våga visa mig som den jag är (hela varvet runt, de 360 graderna) - på jobbet, på Facebook, med vännerna. Det har tagit mig lång tid att känna den tryggheten, men nu tycker jag att jag har kommit långt. Jag ägnar så oändligt mycket mindre tid än förut åt att försöka passa in och vara så som jag tror att andra vill att jag ska vara.

* Jag stillar då och då mitt konstanta tankebrus genom en stunds avslappning eller meditation.

* Jag försöker så mycket jag kan att röra på mig och få frisk luft. Just den punkten har det varit lite dåligt med i höst, efter ett underbart utomhusår som föräldraledig 2010, men jag skriver det på min önskelista för det kommande året - den som jag för flera år sen bytte ut mina nyårslöften mot.

(Hoppsan, hm, nu blev det visst en lista igen...). Och ja, jag är lycklig, just här och nu. Inte alltid jublande glad (men oftare och mer intensivt än någonsin tidigare), ibland riktigt låg (men mer sällan och under kortare perioder). Framförallt mycket oftare allmänt nöjd och tillfreds, och med mer ork och energi i vardagen. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Vad gör just dig lycklig?

Jesper Juul tycker till

2012-01-04T17:00:00.000+01:00

Familjeterapeuten Jesper Juul sätter ord på en del av det jag tänker och fyller på med nytt att fundera på. P1:s Kropp & Själ passar på att sätta en provocerande rubrik på programmet: Sluta ge barnen beröm! Men det ligger faktiskt något i det. I hans resonemang fiskar jag upp bland annat:

- Vill du ge ditt barn självkänsla: bry dig mer om vem hon är idag än om vad hon bör vara imorgon; vad längtar hon efter och blir lycklig av, vad oroar hon sig för och tänker på?

- Barn behöver föräldrar som tror på vad de gör. Lätt att säga, men jag tror på riktningen i det: inåt. Vi behöver finna våra egna gränser. Om man inte vet hur man ska agera i ett visst ögonblick så kan man säga just det! ”Jag behöver fundera på om jag tycker det här är okej eller inte.” ”Jag vet inte hur jag ska göra här för att känna mig som en bra förälder, jag återkommer.” Eller fråga barnet: ”Hur ska jag göra för att du ska göra dina läxor?”

- En utifrån hämtad Metod för uppfostran kan bli ett avstånd mellan förälder och barn. Tänk om du gjorde så i dina kärleks- eller vänskapsrelationer; ju mer pedagogisk och konsekvent du blev, desto mer distanserad och opersonlig skulle du upplevas av din partner och dina vänner.

- Att luta sig mot Metoden kan också signalera misstro mot barnets förmågor och personlighet: ”Om vi inte tillämpar en avancerad uppfostringsteori på dig kommer det att gå illa. För varken du eller vi har förmågan att ro detta i land med hjälp av våra egna omdömen.”

- Det där med berömmet då? Jo, beröm gärna det som faktiskt är bra – man kan behöva hjälp med att få syn på sina goda prestationer. Men slentrianmässigt beröm hjälper oss inte i sökandet efter våra egna styrkor, utan riskerar att skapa ett beroende av bekräftelse utifrån och tvivel på att berömmet är äkta när det väl kommer. Det där känner jag igen mig – eller oss – i. Som att allt ska ”betalas” med beröm, som att inget räknas om det inte har blivit vederbörligen berömt. Det blir väl knappast någon lyckligare av.

Jesper Juuls tankar kuggar i mina egna om vad det är att vara genuin och äkta, som förälder, eller ur en massa andra vinklingar, som jag skrev om i den lilla serien Äkta vara (börjar här). Detta blir man nog inte färdig med i brådrasket.

Feng shui på visit

2012-01-03T08:30:00.001+01:00

Plötsligt händer det: Hyllorna i lekhörnan som jag har slängt surmulna blickar på i flera år blir det jag allra helst vill ta itu med – och jag gör det! Sorterar, dammar, rensar och slänger. Leksakerna är så utdaterade att de inte ens blir magiska när barnen ser att de är på väg ur huset. Det är befriande, det ger mig lättare andetag och en känsla av att vara kapabel. Att det dessutom ger fem tomma hyllplan för värdefull vardagsförvaring – det blir en mindre bieffekt jämfört med min känsla av tillfredsställelse.

Det är inte ovanligt att jag får ett litet feng shui-ryck såhär under en ledighet, när tiden är mindre uppstyckad än annars. Ibland, eller nästan varje gång, tror jag att det är början på ett nytt liv, där jag tar ledningen i kampen mot tingen, rensar och upplever den själsliga tillfredsställelsen av det. Tänk så praktiskt – att få sin själ renad av att göra sånt som kan klassas som nyttigt, istället för att sitta i röran och knappra på en dator. Sån ska jag bli!

Så tror jag inte den här gången. Visst ger det frid i själen att rensa bland tingen. Men det tycks som att min själ får ut ännu mer av andra saker: att prata med familj och vänner, blogga, läsa, Livstida med Maria. Att jag har ett rikt inre liv som jag delar med andra hellre än jag packar skänkeskartonger, det kan väl ändå inte vara något att sätta på bekymmersidan i ekvationen över livet? Om jag väntar tillräckligt länge kommer den ju, lusten att rensa. Eller om jag av någon anledning får anledning att sätta igång. Gläds nu åt det som blev gjort, gör inga stora planer att besvikas över och invänta med tillförsikt nästa rensarryck.

Livstids julkalender: Från oss båda...

2011-12-24T08:00:00.008+01:00

Så var vi då i mål; här kommer vårt sista julkalenderbidrag för den här gången. Denna höst har det varit ovanligt glest mellan inläggen - mycket på grund av att Livstid har haft en del annat på agendan, såsom de där goda samtalen IRL som vi längtat efter. Men trots den överenskomna regeln om att vi aldrig får känna press att blogga, trivs vi förvånansvärt bra när vi väl bestämt oss för att producera varsitt inlägg varannan dag. Det innebär att vi prioriterar in garanterad egentid och att vi öppnar våra sinnen än mer än vanligt för såväl det stora som det lilla omkring oss.

Skrivandet får oss att njuta mer intensivt, oftare och längre av det goda i vardagen, våra barn, våra män, våra vänner och små omärkvärdiga ögonblick. Det hjälper oss att plura fram strategierna vi behöver för att hantera de mindre angenäma ögonblicken, och vi får också ösa ur oss när det känns eländigt. Den här decembermånaden har vi avhandlat lyssnandets konst, demens, kreativt föräldraskap, tittskåp, mångfald, Lars Norén-besök, stjärnfamiljer, jobbotålighet, listor, språkutveckling och konstruktiva konflikter - bland annat. Mötena med våra läsare är något vi också uppskattar. Vi gläds när vi lyckas beröra och vi blir lite klokare av era tankar. Tack för att ni läser, kommenterar, ger oss tummen-upp och delar på Facebook!

Till sist, från oss båda till er alla, vill vi önska er en riktigt fröjdefull jul, med just det upplägg som ni trivs allra bäst med. I stillsam julefrid eller med huset fullt av barn och hundar. Med skinka och Jansson eller med hämtpizza. Med glittrande julgran eller vajande palmer. Kanske har vi kommit in i ett stim och fortsätter skriva tätt framöver. Eller så glesnar det igen. Ingen vet. Vad vi däremot kan lova är att vi inte är färdiga - varken med oss själva eller med er. God jul!

Livstids julkalender: Gift med jobbet?

2011-12-23T08:00:00.001+01:00

Jag är ett rastlöst skrälle – på jobbfronten. Motsvarande inställning i kärlekslivet hade inneburit högintensiv seriemonogami med ögonkast åt olika håll längs vägen, och under tiden kvicka växlingar mellan förälskelseskimmer och gör-om-dej-ambitioner. Ganska outhärdlig hade det varit, både för mig och min(a) partner(s).

På arbetsmarknaden har rörlighet lyckligtvis fler positiva än negativa konsekvenser. Jag är både nöjd och tacksam över att jag fått möjligheten att flytta på mig genom åren. Och över att jag vågat. Precis som i relationer finns det tillfällen då man inte har mer att ge varandra annat än tilltagande syrebrist. I de lägena har jag tagit ansvar för mina egna behov som det heter, och det hoppas jag att jag fortsätter med.

Men kanske kan jag ha nytta av mina äktenskapliga talanger också i jobbet. Lite mer förtröstan och fördragsamhet, lite mer fokus på det som redan är bra och på de små framstegen. Det tror jag hör till 2012 års ambitioner.

Livstids julkalender 2011: Klappar i sista minuten

2011-12-22T08:00:00.016+01:00

Lyssnar på arkiverade Tankar för dagen i mobilen på väg hem från kursexamination i Jönköping - vilken skatt av små femminutersfunderare! Alice Bah Kunke gör en intressant observation. Årets julklapp är en prenumeration på en matkasse, som innehåller ingredienser och recept för en familj för vecka. Ett par hundralappar kostar det att slippa tänka och handla (mellan femhundra och tusen för själva kassen inklusive maten), och det kan man ju tänka sig är fiffigt i en tid då vi har svårt att hinna leva.

Å andra sidan, konstaterar hon, kostar en veckas hela matkasse för en familj i Ukraina mindre än vad bara själva den svenska matkassetjänsten kostar. Mitt i all vår shoppingstress kanske fler borde fundera på om man skulle kunna kapa lite på det ordinarie julklappskontot och i stället skänka pengar någonstans där de behövs bättre. De senaste åren har jag skänkt 100:- för varje julgäst härhemma till olika organisationer. I år blev det Musikhjälpen (som samlade in pengar för arbetet med att flickor ska få gå i skolan) som fick mina extra julklappsslantar.

Här kommer några sista-minuten-klapptips till dig som känner att du faktiskt inte behöver lägga de där extra hundralapparna på ännu en julklapp till någon som redan har allt.

Svenska Kyrkans matkasse - ingen hemkörning, inga råvaror, inga recept utan bidrag till att mätta magen hos någon som verkligen behöver

Unicef - alltifrån vaccin och medicin till cyklar och skolsaker

Rädda Barnen - tänd en stjärna för jordens barn (förlossningskit, utbildning, rent vatten, familjeåterförening)

Bris - ge ett bidrag till arbetet med att hjälpa barn i Sverige som mår dåligt

IM (Individuell Människohjälp) - handla i glädjeshoppen, kanske en get till en familj i Zimbabve, skolavgift till en flicka i Malawi eller träd i Himalaya

PS! När jag för en tid sedan lade ut en uppmaning om att skänka pengar till Världens Barn i en Facebookgrupp om barns rättigheter, fick jag en rejäl utskällning av en person som var hjärtligt trött på alla välgörenhetsgalor och insamlingar. Hennes tes var att fattiga länder aldrig lär sig ta eget ansvar så länge vi ger dem bistånd. Jag kan förstå hur hon resonerar till viss del (självklart behöver vi också arbeta för att förändra dysfunktionella regimer), men samtidigt tänker jag aldrig låta principer stå i vägen för livräddande insatser. Kan jag hjälpa på något sätt - genom pengar eller kunskap - så tänker jag göra det. Så det så.

Livstids julkalender: Att ta emot

2011-12-21T08:00:00.002+01:00

Maria skriver om att hitta andning och lugn när mycket ska presteras. Det är inte alltid enklare när man inte är den som ska göra’t, utan den som ska ta emot. Men om man lyckas… då önskar man inte mycket mer den dagen.

Konsten att lyssna – utan att ha i tanken vad man själv ska svara – står högt i kurs hos oss på Livstid. Den är ett exempel på förmågan att ta emot, en förmåga som man aldrig blir fullärd i. En annan som fångat mig totalt är att följa i pardans. Har ni sett filmen Scent of a Woman/En kvinnas doft, med Al Pacino? Där huvudpersonen bjuder upp en okänd kvinna och dansar med henne som om de vore absoluta proffs – och inte en blind gamling och en snärta som aldrig förr har dansat tango. Den scenen är inte så osannolik som man kan tro – tror jag numera efter ett antal magiska ögonblick av absolut närvaro och samspel på dansgolvet. Mina ögonblick ser kanske inte ut som scenen i filmen – men de känns så, och tanken på dem gör mig knäsvag långt efteråt.

Den här konstartens alla varianter är små pärlor att samla i en ask. Den samlingen påbörjade jag visst för drygt ett år sen, då med poesi, flamenco och trolleri. Tillsammans med lite pardans och mycket lyssnande – vad mer kan man begära?

Livstids julkalender: Och andningen går ner i magen

2011-12-20T08:00:00.006+01:00

Ibland behövs det inte så mycket för att andningen på allvar ska förflytta sig från halsgropen ner i den varma sköna maggropen igen. Att få sova ett par hela nätter i sträck. Att förlaget säger: "Det är lugnt - du kan skicka manuset efter jul! Vi hinner ändå inte börja korrigera förrän i slutet av mellandagsveckan". Att mannen säger: "Jag skippar fördrinken på jobbets julfest och tar med sexåringen till tandläkaren, så kan du ta det lugnt inför bokcirkelkvällen". Att jag lyckas med min föresats att göra "good enough" - på kursuppgiften jag skrev, på forskningsartikeln jag ändrade, i responsen på studentuppgifterna. Och att jag med klart huvud, lugnt och metodiskt betar av uppgift efter uppgift i lugn takt och till och med tar mig tid för en testund med en av favoritkollegorna. Som grädde på moset får jag höra min nioåring sjunga Godnattvalsen på klassens julspel och se henne stråla när det går vägen, trots senaste veckans förfärliga hostattacker. Jag andas lugnt och njuter av livet - vi skippar julstressen det här året också!

Livstids julkalender: Drive!

2011-12-19T08:00:00.001+01:00

En av alla dessa mörka morgnar. För en gångs skull samåker Mannen och jag in till stan. I bilen den här gången, och inte som ibland på varsin cykel. I bil blir det murriga vädret inte en oväntad uppfriskare utan just det sänke för humöret som det utger sig för att vara. Tänk om vi bara kunde fortsätta köra. Sådär lagom långt, ett par tre timmar. Med fikapaus på ett kafé som bara behöver vara okej. Fortsatt gråväder, men långsamt lite ljusare. Glesa samtal med fria associationer och otvungna tystnader. Kanske lite radio. Mer än så önskar jag mig inte den här morgonen.

Livstids julkalender: Nu gäller det att andas lugnt!

2011-12-18T08:00:00.011+01:00

De där veckorna före jul då alla andra är stressade brukar jag vara lugnare än lugnet. Av någon outgrundlig anledning är det sällan särskilt mycket på jobbet och trots att vi är julälskare gör vi jul på vårt sätt - med väldigt mycket mys men utan annat än helt och hållet självpåtagna måsten (sånt som den gamla fina julkrubban med mosslandskap och granris på köksgolvet). I år blev det lite annorlunda och lugnet sätts på hårda prov. Det var fortfarande ganska stillsamt på jobbet tills jag blev liggande sjuk i fyra dagar. Det jag gör kan man liksom inte sjukskriva sig ifrån, och tro att någon annan fixar till det - det är ju jag som måste skriva om den där forskningsartikeln och ge respons på fjorton masterkursuppgifter före jul.

Utöver jobb och julpyntande står följande på min Att-göra-lista för de närmaste sex dagarna:

* två födelsedagskalas för den stundande tioåringen (ett med kompisarna, ett med släkten)
* en kursuppgift som ska skrivas klart och presenteras i Jönköping, där jag är student i höst
* ett grammatikbokskorrektur som ska läsas, rättas och skickas till förlaget
* Livstidsböcker som ska postas eller levereras personligen
* en Livstids-intervju för tidningen Hälsa
* ett julspel på flickorna skola
* ett tandläkarbesök för sexåringen
* en bokcirkelkväll som jag är värdinna för
* ett besök av tioåringen-to-be:s största idol (just på hennes födelsedag har han nämligen den goda smaken att hälsa på i köpcentret i vår lilla stad, men sssssch, det är superhemligt!)
* inhandling av pappas små röda älsklingstulpaner som ska sättas tillsammans med tänt ljus på hans grav
* julkalenderbloggande varannan dag
* ett heldagsbesök i snart-tioåringens skola som jag i ett svagt ögonblick lovade att genomföra just på hennes födelsedag
* inhandling av ytterligare ett par julklappar, en födelsedagspresent och en herrans massa mat, eftersom vi som vanligt blir ett stort härligt gäng härhemma till jul

Och så förstås allt det där vanliga vardagspysslet, med diskmaskin, tvätt och räkningar. Vilken tur att vi är flera i familjen som kan hjälpas åt med det! Vilken tur att jag är delad världsmästare i effektivitet-struktur-och-vardagslogistik-när-det-verkligen-gäller! (Ni kan ju gissa vem jag delar den titeln med...). Vilken tur att värdinneskapet i vår bokcirkel inte är mer betungande än att koka te och handla bröd och pålägg! Vilken tur att jag inte är den typen av kalasmamma som inte skulle överleva med färdigköpt pizzadeg! Vilken tur att kursuppgiften jag ska skriva handlar om begreppet "good enough" - då kan jag tillämpa det på uppgiften också! Vilken tur att jag kan lyfta blicken från Att-göra-listan och skriva lite i mitt eget ex av Älskade Lista! en stund innan jag somnar!

Och tack och lov att min inställningen till julen själv är den att så länge jag får tillbringa den med min stora fina familj så spelar det ingen roll om det är lite skit i hörnen. Julgodiset och julmaten lagar vi tillsammans och dan före dopparedan äter vi alltid hämtpizza. Annars skulle jag nog bli lite lätt ljummen i pannan och darrig i knävecken just nu...

Livstids julkalender: Rädd? Skriv en lista!

2011-12-17T18:32:00.001+01:00

Dagens ord ur min bibel just nu, Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander:
”I rädslan bor vårt allra största hinder när vi skapar vårt drömliv. Rädsla är i själva verket motsatsen till lycka.”

En användbar fråga att ställa sig, inte minst i en pressad situation, är: ”Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?” Ett ryggmärgssvar kan vara: ”Rädd? Jag är väl inte rädd.” Men rädsla i utspädd form stavas oro, och hur ofta bär vi inte runt på den? Jag gör det i alla fall mest hela tiden. Och jag ser släktlinjen, från min i övrigt så robusta farmor, via min tänkande far, till mig – så mycket onödig oro vi har ägnat oss åt. Jag lever ett liv med dagar fyllda av små praktiska saker att pysa ut oron på. Med tilltagande ålder blir de bestyren ofta färre och oron tycks flytta över till nattimmarna. Där blir den som så mycket annat så dags mer svårfångad och ibland helt oproportionerlig. Malande oro vill jag inte ägna min nattetid åt när jag börjar kräva mindre sömn. Så jag tror jag ska börja arbeta med mina små och stora rädslor. Men hur?

Älskade lista kan kanske vara ett hjälpmedel? Två nya listrubriker anmäler sig:

Vad skulle jag göra om jag visste helt säkert att jag skulle lyckas?
Det vill säga om jag inte ägde vår största gemensamma oro/rädsla – den att misslyckas, inte nå fram, göra en satsning som inte går hem.

Vilka rädslor är levande i mitt liv just nu?
En kommer jag på direkt. Inte så kraftfull men ack så frekvent: Jag är rädd att inte hinna! Hinna i tid till möten där andra väntar mig, hinna göra det jag tycker måste till i hemmet, hinna klaga på trasiga prylar innan garantin går ut, hinna blogga innan den 17 december tar slut… Jag har inte tänkt på det tidigare, att stress är oro, och att oro är rädsla. Rädsla för att inte lyckas eller att inte hinna, eller vanligen båda delar i kombination. Det får bli mindre av det framöver.

Livstids julkalender: På språkresa en fjärde gång!

2011-12-16T08:00:00.007+01:00

Något av det allra mest spännande med att ha barn är att få följa med på deras resor in i och igenom språket, och nu får jag vara med om detta en fjärde gång. Möjligen gör min yrkesmässiga bakgrund mig ännu mer observant och begeistrad än majoriteten föräldrar, men jag tror ändå att fascinationen är något som de allra flesta av oss delar.

Första gången var ju allt nytt och jag stod bara mållös bredvid och kunde inte begripa hur den där lilla människan - som bara ett år tidigare varit helt nyfödd och skrynklig - både kunde förstå och formulera ord (jag är förresten lika förbryllad fortfarande, trots allt jag läst - och till och med undervisat - om språkutveckling hos barn). Den här ungen var tidig med att prata. Jag minns hennes första fyraordsmening, på stranden i Thailand, där jag och hennes far som unga studenter tillbringade flera månader med vår kurslitteratur hemifrån Sverige. Varje kväll gick vi bort till en österrikisk farbror som lagom till solnedgången blåste vackra toner i en flera meter lång alplur: "Habon pelar hin ik!" konstaterade 19-månadersbabyn. Och på den vägen är det. Språket har varit i hennes hand sedan dess och formats till alltifrån skoltidningskrönikor till engelska sonetter till låttexter i egna bandet till poesiromanen som blev hennes projektarbete på gymnasiet. Jag gläds åt att hon också valt att göra språket till sitt framtida arbetsredskap genom att läsa engelska, översättning och kreativt skrivande på universitetet.

Så kom barn nummer två, nioåringen, som även hon tidigt gjorde språket till sitt redskap och idag förbluffar mig med sitt ordförråd och gläder mig med sin nyfikenhet på betydelser, former och synonymer. Trean, sexåringen, blev också en tidig ordekvilibrist."Farmors lilla gurka" kallas hon fortfarande ibland, eftersom gurka - enligt farmor - var hennes första ord efter mamma och pappa. Hon är också den som kläckt ur sig flest underfundigheter, och roliga eller häftiga ordvändningar, och "Dagens Lova" är ett ofta förekommande inslag på mina Facebook-statusrader.

Nu hänger jag med på en fjärde språkresa med en liten son som snart fyller två. Vid åtta månaders ålder sa han "mamma!" och jag tänkte att, hoppsan, där kom den fördomen på skam, att pojkar skulle vara senare än flickor. Men sen tog det liksom stopp och hände inte så mycket mer. Visst har han en uppsättning ord som han använder (och han förstår nästan allt vi säger till honom), men han har inte en enda gång försökt sätta ihop dem till en mening, och det är fortfarande mycket han inte kan uttrycka, vilket gör honom frustrerad. Universalordet "gacka!" ljuder allt högre när vi inte förstår. Men kanske är det på väg att lossna. Vi har observerat en ökad frekvens av nya ord senaste veckan - möjligen var det det nyligen anlända beskedet om dagisplats i januari som satte fart på ordfontänen. På dagis behöver man ju kunna göra sig förstådd även av dem som inte har tillgång till hemmaordboken. Hursomhelst konstaterade storasystrarna att nu var det dags att lära sig alfabetetet, och satte omedelbart igång med undervisning, såväl skriftlig som muntlig. Inte lätt att vara lillebror i den här familjen!

Jag observerar vidare, njuter och fortsätter skriva ner det som är extra minnesvärt. Det har jag gjort med alla tre hittills och sparat i dagböcker för dem att titta tillbaka på och förundras över som vuxna. Och så säger jag som lillebror: "Oh wow!".

Livstids julkalender: Fina fyrkantiga män

2011-12-15T08:00:00.003+01:00

När bärbara datorn är på vift från köket kommer det gamla kassettdäcket åter till heders – dags för ett blandband! Vatten till vinet heter det, och av den titeln kan jag utläsa ungefär när det är inspelat. De första två låtarna: Heal the pain med George Michael och Piece by piece med The tubes. Båda låtarna handlar om män som vet vad kvinnan framför dem behöver, och det är konstruktiv kärlek och ompyssling. Båda är också självklart men inte stöddigt övertygade om att de själva är männen som bäst kan leverera det som ska till.

I'm gonna show her that piece by piece, inch by inch
I can put her back together again
I'll supply the love she lacks
And give her back exactly what she needs
Bringin' it piece by piece

Jag blir lite generad – hur avslöjande kan man vara utan att märka det själv – förrän efter sådär 20 år. Till hur många spred jag det här bandet? Letar än en gång efter ett datum någonstans i fodralet utan att hitta något. Var de där låtarna en stilla bön från Singel-Saras undermedvetna, eller en bild av mina förhoppningar på en blond, leende man i basker?

Texten i Tubes-låten får mig att le, jag känner igen den där rationella utvecklingsoptimismen, från mig själv, men också från många av de där männen som har omgivit mig genom livet, mer eller mindre ingenjörer allihop. Jag tror jag är lite präglad på såna. Män med yviga gester, svada och känsloutbrott kan vara fantastiskt intressanta, men de som får mitt hjärta att smälta är ändå de lite mer lågmälda, på gränsen till blyga men ändå intresserade, med ett allvar i ögonen och ett engagemang och rättspatos som glimmar till utan att ta över scenen.

När jag kommer hem och beskriver någon jag har träffat som ”den femte farbrorn”, då är det en hedersbetygelse. Jag har en far och fyra farbröder, inte så lika inuti som utanpå, men alla med de där rationella och tyglade dragen. Värmen har man lärt sig uppfatta under ytan, i ett erkännande ögonkast eller i handlingar som att åka långa sträckor för att ses, och helst bära antika ekskåp uppför smala trappor när det väl sker. Jag gillar nog de flesta sorters män(niskor) utom de hala och defensivt rädda, men det är med de lagom fyrkantiga jag känner mig riktigt hemma.

Vill du höra hela blandbandet? Pröva här!

Livstids julkalender: In i dimman - ett sorgesamt inlägg

2011-12-14T08:00:00.008+01:00

Vi får ibland kommentarer om att vi förmedlar livsglädje och sprider energi här på Livstid, vilket vi förstås är mycket glada för. Det här inlägget är inte av den typen. Det är en sorgebetraktelse som jag behöver få skriva ur mig, och som kanske möjligen kan hjälpa någon annan i samma situation att känna sig lite mindre ensam. Jag brukar poängtera Dalai Lamas budskap om att fokusera på det positiva i livet, eftersom vi är så duktiga på att älta det negativa ändå, att vi inte behöver anstränga oss för att komma ihåg det. Samtidigt inser jag att vi också måste tillåta oss att vistas i skugglandet, att känna hela känslospektrat, att få plocka fram sorg, saknad, skuld, skam och vrida och vända på dem en stund.

Kanske inlägget kom till mig just nu för att jag för ovanlighetens skull är riktigt låg. Först teknikstrul 2.0 (när en sak går sönder hos oss följer ofta tre-fyra-fem andra prylar med - ett tecken på andlig utveckling, brukar jag få höra då...), sen Lars Norén-lördagen och så slog ju den stora influensan till med sin stora slägga. Feber, huvudvärk, krypningar i kroppen och en hejdundrandes hosta hos mig och döttrarna, medan husets manliga invånare gudskelov än så länge står på benen. Kära flow, vart tog du vägen?

Nåväl, en liten bloggstund måste jag försöka få till under täcket, annars blir jag galen av tristess. Och det jag vill berätta om är min mammas demens. För ungefär ett och ett halvt år sedan våndades jag över om jag kunde blogga om vad jag tänkte kring min mammas sjukdom utan att kränka hennes person, och kom - stärkt av kommentarer från er läsare - fram till att det nog var OK så länge det handlade om mina känslor och tankar och inte så mycket om mamma själv. Samtidigt är det väldigt svårt att dra gränser och jag har därför i hög grad avstått. Men nu har jag vid flera tillfällen läst och lyssnat till personer (exempelvis Hans Rosenfeldt i Vinter i P1) som har berättat om närståendes demens, och jag har aldrig upplevt det som kränkande gentemot den berörda. Däremot har det gett mig mycket att få ta del av deras berättelser och tankar, eftersom jag ofta känt mig väldigt ensam, inte minst som detta drabbat mig i en ålder då det inte är så vanligt att ha problem med gamla sjuka föräldrar.

Idag känns det nästan absurt att tänka sig att för bara två år sedan bodde min mamma fortfarande ensam i sin lägenhet och klarade sig själv, sånär som på lite hjälp från hemtjänsten med mediciner och från mig och min man med ekonomi och glödlampsbyten. De första tecknen hade vi upptäckt ett halvår tidigare, men det rörde sig fortfarande mest om en tilltagande glömska och enstaka tillfällen då det blivit riktigt tokigt. Sedan gick det fort, hemtjänstinsatserna skruvades upp gång på gång under ett drygt halvårs tid och till slut fungerade det inte att bo hemma längre. Mamma flyttade till ett äldreboende och sedan dess har förloppet gått ännu fortare. När jag var där för att hämta hem henne till kalas på min 43:e födelsedag för en månad sedan kände hon för första gången inte igen mig när jag kom. Idag för jag betydligt mer konstruktiva dialoger med min snart tvåårige son (vars ordförråd fortfarande är mycket knapphändigt) än med min egen mamma.

Att bevittna den gradvisa nedmonteringen av en nära anhörigs hjärna och med den tillhörande funktioner är en fasansfull process, som väcker känslor av olika slag, men alla av negativ karaktär. Den tyngsta är nog skulden - självklart den ständiga skulden över att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att inte hälsa på tillräckligt ofta, och så skulden över ilskan för att så stor del av min sista hett efterlängtade föräldraledighet gick åt till allt möjligt praktiskt kring mamma: möten med hemtjänsten, hjälp med än det ena, än det andra, och så till slut flytten - som nästan drev mig in i väggen eftersom den sammanföll med en period då lillebror (och därmed jag som fortfarande ammade) sov uruselt på nätterna.

En annan känsla som emellanåt dyker upp ovan vattenytan är rädslan att en dag själv drabbas av sjukdomen, eftersom det finns en ärftlighetsproblematik inblandad (mammas bror råkade ut för samma sak). Tanken på att mina barn en dag ska känna att jag är en enda tung skuldbörda över deras axlar kan göra mig fullkomligt förtvivlad och skräckslagen. Och så sorgen över den förlorade mamman. Som någon beskrev det; en dement förälder förlorar man två gånger, först när han eller hon går in i sjukdomen, sedan när föräldern dör på riktigt.

En liten ljuspunkt ser jag ändå i mörkret. Tack och lov, lilla mamma, att vi litade på vår inre kompass och valde det boende vi gjorde, där vi vet att du har det så bra du kan, där vi alltid möts av vänlig, lugn, tålmodig, omhändertagande och respektfull personal - något som senaste tidens mediarapportering och min äldsta dotters upplevelser som sommarvikarie på ett äldreboende visar inte är någon självklarhet. Under ett samtal med personalen i förra veckan tog jag tillfället i akt och berättade för dem hur bra de är - och det märktes att de inte var vana att få beröm. Där ser man hur lätt det är att ta saker för givna. Tack än en gång för att ni finns! Och tack till dig som orkade läsa!

Livstids julkalender: Eftersnack

2011-12-13T08:00:00.003+01:00

Igår bloggade Maria om helgens Norén-föreställning i hemmamiljö. I fredags kväll handlade min statusrad på Facebook om familjegräl. Är det bara vi två som har synkat ihop oss alldeles, eller är detta ett allmänt tredje-advent-fenomen?

Hos oss fick Mannen ett av sina mycket sällsynta men kraftfulla utbrott. Efter tre fullproppade gräsänklingsdagar hade alla de små gnisslen i tillvaron samlat ihop sig till en veritabel explosion. Jag, som varit bortrest och längtat hem till finaste familjen, måste nästan le åt skillnaden mellan min fredagsmysfantasi och den ytterst ordknappa middag som vi avnjöt i omgångar, allt eftersom parterna sansade sig och accepterade att energiintag trots allt måste till.

Men det är skillnad på tystnad och tystnad. En sort är ishinnan som hindrar från att beröra det som alla ser. Något helt annat är de utpumpades paus i förvissning om att alla snart ska få säga sitt. Det senare är en så mycket uthärdligare variant som aldrig har intresserat Lars Norén särskilt mycket.

Den här gången blev eftersnacket ovanligt konstruktivt. Fyra kloka huvuden slog sig ihop och kom fram till att vi vill bli mer toleranta mot ilska, och samtidigt bättre på att inte utse någon måltavla i ögonblicket, eftersom den ändå aldrig är den egentliga orsaken. Jag och Mannen fick klart för oss att vi tillämpar mormors gamla ”skuldbelägg-genom-diskslammer” även när vi faktiskt har sagt att barnen inte behöver hjälpa till. Vi fick en sårbar beskrivning av hur det är att känna sig urkass på hemmasysslorna som alltid måste göras, och vi kläckte ett knep för att minska den känslan. Mannen fick syn på ett par konflikter utanför hemmet som skaver mer än lovligt. Själv insåg jag att jag för första gången har stått mitt i en konfliktstorm utan att magen knöt sig det minsta lilla, och att omgivningen har undanhållit för mig hur klok en tonåring kan vara.

Slutligen konstaterade vi att Humlans kolasås aldrig smakar bättre än efter ett rejält gräl.

Livstids julkalender: Lars Norén och Tomas Ledin på besök i adventsmyset

2011-12-12T08:00:00.012+01:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag såg framför mig (och gjorde förtida uttag på glädjekontot inför) en helt ograverad helg. Inga inplanerade gäster, inte bortbjudna någonstans, inga måsten. Bara en småputtrigt stillsam liten helg med fönsterputsning med flickorna på agendan (när vi väl kommer till skott brukar vi alla tre tycka att det är rättså kul) och mycket Harry Potter-lyssnande (fjärde ljudboken har 22 skivor...). Kanske skulle vi också orka baka klart den där kvarvarande klutten med pepparkaksdeg; lillebror hade bitit hål i syskonens fina bokstavshjärtan till den yngstas fd dagisfröken respektive den äldstas pojkvän, så här behövde bakas lite nytt.

Och så gick det sådär kapitalt åt skogen redan under lördagsförmiddagen. Grälar gör vi ofta i den här familjen (och kramas lika mycket) - det är nästan oundvikligt när fem personer med starka viljor bor tillsammans - men den här lördagen blev en sån där när barn grät så att de tappade andan och mammor sprang och smällde igen dörrar (och grät en skvätt också) - en kaosfamilj när den är som bäst, och Lars Norén skulle ha gnuggat händerna. Lillebror kryddade det hela med att konstant tjoa så högt att det var helt omöjligt att lyssna på Harry P och alla andra fick ont i huvudet, samt i övrigt ägna sin tid åt att sno våra mobiltelefoner, banka på våra datorer, klättra in i kylskåpet, komma gående med köksknivar - och diverse andra trevliga aktiviteter som är just vad man behöver för att få till den där riktiga adventsstämningen.

Framåt seneftermiddagen hade vi lugnat ner oss så pass att vi kunde prata med varandra igen (riktigt konstruktivt dessutom, som så ofta efter sådana här urladdningar) och till kvällsmaten hade vi fått tillbaka lite adventskänsla och fick en ganska mysig kväll med hemlagad pizza till Bolibompa och Så mycket bättre. Nu fick mamman i stället gråta en skvätt till Tomas Ledins tolkning av Mikael Wiehes sång Den jag kunde va, den som han skrev sedan han fått veta att bästa vännen Björn Afzelius led av en obotlig sjukdom och skulle komma att dö inom kort. Aldrig hade jag väl trott att Ledin skulle kunna få mig att gråta, men man lär så länge man tittar på TV.

"Som broar över djupen

som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra"

Under söndagen höll herr Norén sig borta, men i stället för att putsa klart de där fönstren fick frun i huset snällt ligga i sängen med en totalt viljelös kropp - kanske var det den psykiska utmattningen från lördagen som tog ut sin rätt? Inte för att det gör så värst mycket. Har vi kunnat klara oss i två år med fönster så fluglortiga att man knappt ser genom dem (så blir det när man bor granne med en bondgård), så ska vi väl klara oss ett par dagar till. Och ibland är det nästan lite skönt att bli sådär utslagen att man inser att man inte har något val (ovalfrihet, har jag kallat det); det inte är någon idé att försöka göra något vettigare än att krypa ner under duntäcket och dåsa bort till längdskidsrapporteringen på TV:n...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå till slut. Vill passa på att tipsa om min absoluta favoritblogg, Fantastiskt Kaos, som får alla oss andra kaosfamiljer att känna oss lite mindre ensamma. Läs den!

Livstids julkalender: Att bjuda på mer än kaffe

2011-12-11T08:00:00.001+01:00

Föreläsaren är i 50-årsåldern. Trygg i sin kompetens, avspänd men inte särskilt personlig i sin framtoning. Han ser ut över gruppen och konstaterar att alla verkar vara tillbaka efter fikat. Just när han ska återuppta föreläsningen får han syn på kaffekoppen som han ställt ifrån sig på katedern, just bredvid datorn. Med rynkade ögonbryn stegar han fram och flyttar den till fönsterbrädan. Inför 30-talet indirekta chefer, de flesta män i hans egen ålder, berättar han sedan varför. Om när hans hustru skulle läsa på universitetet, och hamnade på hans kurs. Att han var nervös och hon satte sig längst fram. Hur hans första insats den kursen blev att välta ut sin kaffekopp över samtliga anteckningar, och hur han fortsatte med att försöka sudda på tavlan utan tavelsudd, och då var ju faktiskt handsvetten till lite nytta.

Förstående leenden och spridda skratt, sen fortsätter föreläsningen. Som om ingenting hade hänt. Och det har det ju inte heller, för kaffekoppen är i tryggt förvar. Men jag myser. Såna sammanhang vill jag vara i, där folk utan åthävor eller överdriven stå-upp-talang kan bjuda varann på sin mänsklighet, och vi andra kan ta emot det på samma sätt. "Bjuda på sig själv" är ett otroligt slitet uttryck, men det är ju egentligen jättebra. I mitt jobbsammanhang finns allt en hel del av den varan, mer än man skulle kunna tro. Hur är det i dina sammanhang?

Livstids julkalender: Kärnfamilj och stjärnfamilj

2011-12-10T08:00:00.015+01:00

Efter några år som singelmorsa har jag byggt ihop hela kärnfamiljsbyggsatsen: en man som jag varit tillsammans med i femton år och gift med i elva samt tre hemmaboende barn. Till råga på allt puttinuttig Junibacken-villa på landet (däremot har vi gjort oss av med vovven och Volvon...). Och jag måste ju erkänna: jag älskar detta kärnfamiljsliv, samtidigt som jag är den första att instämma i idén om att kärnfamiljen aldrig får bli den enda accepterade normen.

I senaste numret av LevaPS! (12/11) läser jag om "stjärnfamiljer", de som inte definieras av yttre ramar och traditionella tankar om mamma-pappa-barn, utan kan se ut precis hur som helst. Jag blir varm i hjärtat av att läsa om kvinnan som varje sommar samlar sin stjärnfamilj (bland annat bestående av bästa vännens mamma, gudbarnbarnen och dotterns ex) under några veckor för att umgås och göra roliga saker tillsammans.

Begreppet "stjärnfamilj" myntades av Ingrid Engarås, som också startat Facebooksidan Värna Stjärnfamiljen, vars programförklaring är "Det är inte den yttre formen på familjen som är viktigast, utan den skapande processen av vardaglig familjebildning; Den nära och ömsesidiga kontakten mellan människor som får oss att uppleva familjeskap. Att värna om stjärnfamiljen innebär att värna om innehållet." Så sant som det är sagt.

Så inser jag att jag ju faktiskt också har en alldeles egen stjärnfamilj, vid sidan av kärnfamiljen, som är väldigt viktig för mig. Centralfiguren är min äldsta dotters farmor. Trots avsaknaden av biologiska band är hon lika mycket farmor till mina barn i andra kullen som till sitt eget barnbarn - och kärleken är ömsesidig. Hon ringer min man när hon behöver låna målarskrapor och han henne när han behöver barnvaktshjälp. För några månader sedan klev farmors nya pojkvän raka vägen in i våra hjärtan och är nu också en högst självklar del av stjärnfamiljen - utsedd till sexåringens "bästa vän" av henne själv (citat: "Vilken tur att Anita träffade just Göran!").

Och så har vi min systers före detta svärföräldrar, som precis som min ex-svärmor förblir i allra högsta grad närvarande och oerhört viktiga delar av hennes liv (vilket för en tid sedan utökades med en ny man). Vid påsk och under några sommardagar varje år är de också en del av min familj. Härom helgen samlades hela den stora härliga stjärnfamiljen hemma hos oss för att fira min systers inträde i mogna kvinnors klubb. Min och syrrans nya män och våra före detta (men mycket aktuella) svärföräldrar (plus min nuvarande svärmor!) i skön mix. Inte kärnfamilj ELLER stjärnfamilj utan både och. Extra allt, helt enkelt!

Livstids julkalender: Ett listmanifest

2011-12-09T08:00:00.002+01:00

Än en gång vill jag dra en lans för listan – som multiverktyget för livets alla skeenden, som en orubblig Sancho Panza vid vår sida i striden mot vardagliga och extraordinära väderkvarnar, som en… ja, ni förstår. Och för er som inte gör det ska jag förklara:

Det finns en missuppfattning om att listors främsta användningsområde är att hålla reda på praktiska saker. Det kan visst vara bra, men praktiska saker har ju annars en tendens att påminna om sig själva. Har du glömt byta däck blir det halt, har du glömt köpa mjölk blir det inga pannkakor. Om du däremot missar att fånga in en klok tanke om hur du vill ha det här i livet så hör du kanske inte av den igen på bra länge, du kanske inte ens märkte att du missade den. Där om nånstans är det läge för en lista!

En annan vanlig föreställningen är att det bästa sättet är att ”sätta sig och skriva en lista”. Visst, tillfällena kan finnas. Men anledningen till att en lista behövs är ju just att det är svårt att på en och samma gång komma ihåg allt som ska stå i den. Därför behövs långsiktiga listor, lättåtkomliga bör de också vara, i mobilen till exempel. Där fyller man på saker allt eftersom man kommer på dem, när man kommer på dem. Passar särskilt bra för idéer och tankar som inte rör det man just nu har för händer. Och när man sedan plockar fram sin lista vid en oväntad paus i tillvaron så hittar man en hel liten guldgruva som liksom har samlat ihop sig själv.

Listan passar helt enkelt i en hel del sammanhang där vi kanske inte tänker på den som ett alternativ. Ett sånt exempel är den visionskarta jag länge har tänkt göra. Jag hade tänkt mig en kreativ kväll med några goda vänner. Levande ljus, målande, skrivande och collageande på framtidsvisionerna för våra liv. Färgsprakande, inspirerande och humoristiskt skulle det bli. Men jag har samtidigt alltid känt mig lite pressad vid tanken på det. Ungefär som vid en ledd avslappning när man, på kommando, ska hitta det där rummet inom sig, där man kan slappna av fullständigt… och mitt huvud känns som en lång korridor där jag irrar omkring mellan tråkiga vita dörrar.

Så; en lista får det bli istället. Som jag fyller på allt eftersom, oftare när jag har tråkigt än när jag har roligt. Direkt i ett block eller mobilen, och sen över till listans basläger i datorn. (Den elektroniska listan är förstås ett stort lyft för listan som form. Kan ändras, omarbetas, ha olika rubriknivåer, sparas över tid, ändras igen.) Nej, särskilt färgsprakande blir den sällan. Men den passar oss som får våra visioner lite pö om pö istället för i hela sjok. Och alla som har läst en bok vet vilket sinnesvidgande innehåll det kan finnas i de där raka raderna med svarta krumelurer på vitt papper.

PS. Inspiration för listskrivare: Boken Älskade lista, som också har en facebook-sida. DS

Livstids julkalender: Dags för fri skrivning?

2011-12-08T08:00:00.015+01:00

En av mina väldigt tidiga, och mycket tydliga, yrkesdrömmar var att bli författare. Bok efter bok påbörjades, oftast med inspiration från den senast lästa, och ett eller två kapitel skrevs, men eftersom jag var ett bokslukarbarn hade jag ju strax hunnit läsa en ny bok som inspirerade till att påbörja ett nytt skrivprojekt. Och så växte papperskassen med det som min pappa kärleksfullt döpte till "Marias ofullbordade". Jag tappade bort skrivandet någon gång i de tidiga tonåren, och de enda tillfällena då jag släppte loss den kreativa vildhjärnan en smula var i skolans fria uppsatser. Dem fick jag visserligen positiv respons på, men återkopplingen handlade om bra struktur, korrekt grammatik och ett lämpligt ordförråd - jag fick sällan någon bekräftelse på om språk eller innehåll berörde den som läste.

Livet vindlade vidare, jag började plugga språk och plötsligt hade jag i stället för författare (eller kirurg, som också stod högst på drömlistan under många år) blivit lärare - ett yrke som aldrig ens funnits med på den där listan. Så halkade jag in i universitetsvärlden och blev kvar där - i nästan femton år. Vad hände då med skrivandet? Jodå, visst började jag ägna mig åt det igen, men det handlade om torr akademisk avhandlingstext, så långt ifrån mina fantasifulla barnbetraktelser man kan komma. Det skönlitterära kändes oerhört avlägset.

Kanske var det lite för mig som för Majgull Axelsson, den idag mycket populära romanförfattaren, som i Sommarpratarna på TV berättar om hur hon inte vågade skriva skönlitteratur till en början utan satsade på att bli journalist. Tydligare ramar, mer faktainriktat, mindre utrymme för (eller krav på, beroende på hur man vill se det) fantasi. Och precis som hon så småningom vågade ta steget från det trygga strukturerade till det fria skrivandet så känner jag att jag tar ett litet steg i taget på den vägen.

Det började med läromedel för sju år sedan. Fortfarande mycket fakta och struktur, men ändå med lite mer av min personliga röst i texten än i avhandling och forskningsartiklar. Fyra år därefter togs nästa steg, då Sara och jag började blogga, och rösten blev tydligare. Jag har alltmer kommit att uppleva hur mycket Livstids-skrivandet ger mig. Det förstärker min glädje och förundran, och det hjälper mig att hantera det sega eller svåra.

Frågan jag brottas med nu är om jag har modet och förmågan att ta det sista klivet ut i öppnare vatten och börja skriva skönlitterärt igen - på så sätt skulle ju cirkeln samtidigt slutas. Och jo, jag ska nog våga, till en början i tryggt sällskap med någon som jag vet kan det där, min äldsta dotter. Vi har börjat skissa på en barnboksserie baserad på lillasysters underbara ordvändningar och målet är att skriva så att både barn och vuxna längtar till läsandet. Kanske jag vågar försöka mig på en vuxenroman därefter?

Går du också i skrivdrömmar? Kanske är det dags att börja blogga, eller satsa stort direkt och dra igång ett bokprojekt? På Facebook-sidan Skriva bok kan du få tips och stöttning av andra skribenter, varav många skriver sin allra första. Och även om du bara vill fylla byrålådan (eller hårddisken) så kan skrivandet i sig ge välsignad kraft.

Livstids julkalender: Dagens många ansikten

2011-12-07T08:00:00.001+01:00

En av de första frostmornarna cyklar jag tidigt in till stan. Det är mörkt, reflexväst på, och lite kallt i början. Lagom till en av de sista kurvorna, 90-gradaren i nerförsbacke med full rulle, har jag glömt vilket underlag jag cyklar på – och så cyklar jag plötsligt inte längre. Handväskan far som ett välsopat curlingklot ut ur cykelkorgen över vägbanan. Jag faller som någon annan slags sten, rakt ner i asfalten med högra höften först. Inga bilar, ingen fara, bara hårt och kallt och jäkligt ont.

En kvart senare sitter jag bland särdeles varma människor och levande ljus. Det var hit jag skyndade och jag lyckas förvånansvärt bra med att vara här och nu. Långsamma solhälsningar, Yoga-Magnus i högform, kryptiska mantran, moder jord och fader sol.

När solen har gått upp linkar jag omkring på min offentliga förvaltning, men i huvudet är det raska steg. Det räcker långt eftersom det mesta kan göras sittande vid datorn. Planera, samordna, kontakta. Allt inom struktur och regelverk, men lite påhittig måste man ändå vara.

Till lunch åker Rotaryknappen på. Handhälsningar till höger och vänster, ögonkontakt och nickar, en och annan kram. Idag får jag lära mig om riktigt ekologiska viner av min bordsgranne, och så ett föredrag där en ny medlem presenterar sig. Nästan inget om jobb och karriär, mer om de stora upplevelserna som vinklat livsbanan och de mindre som guldkantar den.

Eftermiddagen på biblioteket med Livstids-Maria. Fritt flygande tankar och idéer som realiseras utan liggetid. Tangentborden går varma, mejl skickas och får svar, göra- och idélistorna fylls på och hinner aldrig sorteras. Skaparanden vinner över strukturmuppen också denna gång.

Vid fyratiden cyklar jag hem, med järnkoll på underlaget och en grimas då och då. Rotary, yoga, statstjänsteman och påhittare, och så en duns i backen som en påminnelse om det flyktiga och stenhårda i livet. Mångfaldskvoten får anses vara fylld. För idag.

Livstids julkalender: In i tittskåpet

2011-12-06T08:00:00.016+01:00

Vilken ynnest det är, detta att genom att delta i eller bara lyssna till ett samtal få titta in i en annan människas värld och tankar för en stund. Lite som de där tittskåpen med en glasruta. Jag skapar mig härmed en ny listrubrik att fylla med innehåll i vår senaste bok Älskade lista. Från måsten till lust: Mina tittskåp. Här är några av dem:

* I TV-programmen där mer eller mindre kända personer som (oftast) är nya bekantskaper för varandra möts och samtalar, förundras jag över att de faktiskt känns äkta, samtalen om viktiga saker, om glädje och sorg och livets vindlingar. Just nu avnjuter jag Sommarpratarna på SvT Play. Ett annat spännande program är Från Sverige till himlen där Anna Lindström Barsk under några dagar flyttar hem till personer med en viss religion, för att genom samtal och deltagande i ritualer försöka förstå hur man tänker och varför man tror.

* Genom två egna nätverk tittar jag in hos deltagarna på nya sätt. I bokcirkeln via böckerna vi läser - vilka alla väcker olika tankar och erfarenheter till liv hos oss som läst. (Häromsistens fick vi på Livstid också förmånen att kika in i några andra bokcirkeltittskåp, då vi ordnade en Vidga dina (bok)cirklar-kväll i samarbete med Växjö bibliotek.) Och så i TankeTrampolinen, där fyra kloka dels möter varandra i tankar kring våra professionella liv, dels bjuder in spännande gäster till vår Heta stol och tittar in i deras tittskåp. Nu har vår TankeTrampolin fått vingar också, i form av en egen hemsida, som du gärna får klicka dig in på här!

* En magisk kväll för en tid sedan var Sara och jag inbjudna till en personalgrupp som önskade sig en liten puff in i det goda samtalet. Där och då skapade vi en samtalscirkel, i det format vi båda har kommit att uppskatta genom våra besök på vackra Mundekulla kurs- och retreatgårds kvinnocirkelevenemang (alla pratar lika länge, en i taget utan avbrott, så alla får komma till tals och alla kan fokusera på att lyssna, utan att fundera på respons). Det var en fantastisk känsla att komma så nära och få ta del av okända människors innersta tankar (tittskåp de luxe!)- och vi har hört ryktas att det nog faktiskt hände något mer bestående i den där gruppen vi besökte.

Till våren planerar vi en Livstidscirkel, där vi pratar om det viktiga i livet, som vad vi gör med vår tid. Bor du i Växjötrakten och skulle vilja vara med (det går fint att komma till en första träff och prova på innan du bestämmer dig för fortsatt deltagande), skicka ett mejl till hej@livstid.nu!

Livstids julkalender: Vad simmar du i?

2011-12-05T08:00:00.001+01:00

Jag och Humlan går en onödigt lång promenad i pissigt decemberväder. Sånt väder är liksom värre just i december, en månad som man vet kan så mycket bättre. Men vi är vid gott mod. Jag berättar om att jag försöker odla och fånga mina dagdrömmar, inspirerad av boken Drömliv. Där i den fria fantasin finns kanske koordinaterna som talar om vartåt den inre kompassen faktiskt pekar efter senaste justeringen. Jag använder kanse inte just de orden, uttrycker mig lite mer 10-åringstillvänt.

”Vad drömmer du om att du vill göra?” frågar jag sedan. ”Inte så mycket. Det är som att du simmar i havet och jag i en liten sjö.” svarar Humlan och verkar helt nöjd med det, att inte ha så många valmöjligheter att fundera över just nu. Och jag är helt nöjd med att vara en mamma som ger barnen intrycket att det finns massor att välja på, även när man är himmmla gammal.

En stund senare är vi åter vid det där med valmöjligheter. ”På rasterna i skolan är jag nog som mest i nuet. Jag tänker nu är det rast, vad vill jag göra nu? Så är det inte alltid hemma.” Begränsningar som möjligheter. Det har vi skrivit om tidigare. Sådär 30 år äldre än Humlan är när hon ser dem.

Livstids julkalender: Taube-rap och Potter-frossa

2011-12-04T08:00:00.012+01:00

Emellanåt känner jag mig - trots alla goda föresatser om "good enough mothering" som jag burit med mig under tio års tid" - inte som den där mamman jag skulle vilja vara. Den som alltid lyssnar, alltid är närvarande, alltid intresserar mig för allt i alla mina fyra barns små universum, alltid har tålamod. Inte den mamman som facebookar eller bloggar samtidigt som nån unge behöver hjälp med att lösa ett världsmysterium, eller som skäller som en ölandstok för att frukostmackan aldrig blir uppäten trots att klockan obevekligt närmar sig det magiska talet 7.25, då familjen behöver vara i det läge som med svärmors uttryck betecknas RPS, "Röva på sätet!" (hm, ja, alltså inte på Rikspolisstyrelsen, som Sara har lärt mig att den förkortningen också kan betyda).

Eller, förresten, om jag vore sådär så skulle jag nog bli en ganska usel mamma, en alldeles för perfekt sådan, en som gav mina telningar prestationsångest inför sina egna stundande föräldraskap. Jag facebookar och skäller alltså vidare lite lagom med någotsånär obefläckat samvete i vetskapen om att jag ändå är hyfsat good enough i många av mina föräldrastunder, om än inte alla (läs mitt inlägg här om du vill möta inte-ens-good-enough-mamman från förra hösten!). Och så har jag hittat på ett litet knep för att ibland göra vårt umgänge så stimulerande att Facebook förlorar i konkurrensen om min närvaro, och vi alla har så kul att vi glömmer att bli osams. Vi skapar helt enkelt projekt tillsammans, stora som små, de flesta mer eller mindre galna, men med ett innehåll som vi alla går igång på. Några exempel:

* Projekt "lära oss en massa låtar av Evert Taube", trubaduren som jag numera diggar utan att skämmas för nördstämpel (vilket jag inte vågade som barn). Lite kulturarv till ungarna, vältrande i sköna barndomsminnen för mig, och de tycker att han är en lattjo kille, en typisk "båtluffare", som sexåringen konstaterade när jag frågade henne varför det var så mycket fartyg i hans sånger. På min systers fyrtioårskalas i lördags lät vi Evert möta rap i vårt framförande av Frithiof och Carmencita - mycket uppskattat!

* Projekt Harry Potter. Vi njuter och flämtar oss andlöst igenom Krister Henrikssons underbara uppläsning, bok för bok, och är just nu lite i skön tidsnöd för att hinna färdigt Fången från Azkaban till tisdag, då vi måste lämna tillbaka den till biblioteket, vilket innebär att vi tvångsfrossar under helgen - yummie! Till frukosten, till kvällsmyset i sängen med en unge på varje arm och en stund då och då däremellan, när lillebror inte låter för mycket för att hindra förståelsen. Efter varje bok ser vi filmen, och vi tänker köra fram till femman. Sedan censurerar storasyster (21-åringen) som har totalkoll (skriver just nu sin C-uppsats i engelsk litteraturvetenskap om existentialism i HP) och vet att därefter blir det för läskigt för småtöserna. De sista böckerna och filmerna får ligga till sig lite.

Mindre mamma-barn-projekt den senaste veckan har omfattat förvandlingen av ett havererat pepparkakshusbygge till familjen Weasleys Kråkbo, samt en nypåhittad lek där vi byter ut ord med ett visst antal stavelser i olika sånger. Idag blev det ordet kycklinglår, som passade perfekt i "Kycklinglår, kycklinglår, åhåhåh, som ett kycklinglår högt upp i det blå" (satellit), "Åhåhåhåh kycklinglår" (cadillac), "Du kära lilla kycklinglår, här kommer jag igen" (snickebo), "Du ska inte tro det blir kycklinglår ifall inte nån sätter fart" (sommar) och "Nu tändas tusen kycklinglår" (juleljus). Knäppt men kul!

Fler tips på skoj-i-vardagen-projekt för barn och föräldrar emottages tacksamt!

Livstids julkalender: Skillnaden mellan hastighet och acceleration

2011-12-03T08:00:00.001+01:00

Den får man lära sig om i fysiken. Hastigheten är hur fort du till exempel cyklar på en viss tid. Accelerationen handlar om hur mycket du ökar din hastighet. Att det finns en parallell logik när det handlar om att bli äldre har jag ganska nyss kommit på.

Man får ju höra en del om det, att bli äldre, och då tänker jag på det som skrivs och sägs om att bara bli sådär mitt-emellan-gammal, som jag är. Till exempel att man blir sämre på att lära sig nya språk. Men det är en jämrans skillnad mellan att bli sämre på att lära sig nya språk och att bli sämre på språk. Ungefär samma skillnad som den mellan acceleration och hastighet. Det gick upp för mig när vi reste utomlands med familjen häromåret och jag insåg att jag fortfarande blir stadigt bättre på engelska. Av någon knepig anledning hade jag fått för mig att jag skulle vara nöjd om jag fortfarande kunde engelska.

Att hastigheten i inlärningen möjligen går lite långsammare har ju också mindre betydelse, för nu kan jag ju mer än jag kunde när jag var yngre. Skulle jag däremot få för mig att börja med arabiska, som jag har fantiserat om någon gång, då blir det kanske värre. Men det är inte säkert. För den parallell som inte går att dra till fysikens lagar är den om maximerat utnyttjande av sin potential. Kulan som rullar utför det sluttande planet håller nog inte igen för att den är rädd för att köra fel, så som jag höll igen med språkkonversationen när jag var yngre. Håller igen gör jag numera mycket sällan, om jag bara upplever någon slags kontakt, och helst har lite utrymme för att vifta med händer och fingrar medan jag talar.

Men förresten: Om det nu blir av, det där med arabiskan, varför skulle jag då ha bråttom?

Livstids julkalender: Tro, hopp och kärlek...

2011-12-02T08:00:00.014+01:00

... den nötta gamla treenigheten som säkert hälften av oss tjejer som växte upp på sjuttio- och åttiotalet hade en berlock med i ett halsband eller armband. Gulligt, tänkte jag väl då, men funderade aldrig närmare på vad orden egentligen står för.

Tills i söndags, när jag och min sexåring lärde oss Byssan Lull på riktigt, inte bara de där två mest kända verserna som jag har kunnat i eviga tider, utan alla fyra, även den om sjökistan som har trenne figurer: "Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp, den tredje är kärleken den röda", sjunger han, Evert, min gamla och nu även barnens nya idol. Vi filosoferar lite kring orden och plötsligt utbrister sexåringen, där vi sakta vandrar hand i hand i duggregnet på kyrkogården för att tända ett ljus vid hennes morfars grav till första advent: "Om man har dom i sitt liv, då är man nog lycklig!"

Ja, lilla L, jag tror att du är inne på något viktigt där. Vi behöver någonting att tro på, och det behöver inte vara en gud, men något som ger trygghet, lugn och värme när det blåser omkring oss. Kopplat till tron behöver vi hopp, om att det småningom blir lättare att andas när den mentala luften känns tung, eller om att det ska kännas precis lika bra i morgon som det gör idag. Och så kärleken den röda, den som vi alldeles för ofta tar för given när vi har den. Varje dag måste jag påminna mig om att inte göra det!

Livstids julkalender: Bloggbubblan

2011-12-01T08:00:00.001+01:00

In i skrivarbubblan var det, och där är perspektivet lite annorlunda, som under vattnet ungefär. Allt tycks närmare och större än det är där ovanför, och mer förunderligt. Mobilens små anteckningsfiler fylls med korthuggna noteringar, i brådskan krypterade av telefonens valhänta försök att hjälpa till.

Den kan ibland bli nästan febrig, den här önskan att fånga ögonblicken och frysa dem i text, men fokus är i alla fall på ögonblicken. Aldrig känner jag mig så mycket som ett kottskådarbarn som när jag är inställd på att blogga. En av mina favoritrubriker i boken Älskade lista! är Små omärkvärdiga ögonblick att minnas. Jag hade ett här nyss: medhavt te och mesostmacka på biblioteket, utblick över himlens sista ljusblå skiftningar ovanför hustaken och ett wifi-nätverk som just hade släppt in mig igen efter en stunds oförklarligt trilskande. Att hitta såna små oansenliga stenar lockar mig mer än att leta diamanter.

Då tänker jag att vår tids fixering vid upplevelser skulle kunna vara en del av lösningen på våra problem och inte ett hot. Kolla in Facebooks statusrader: ett helt pärlband av ömsint polerade små gråstenar. En sen frukost, en tidig frukost, en stunds avkoppling med WordFeud – hur mycket växthusgaser kostar det? Och helt oförhappandes får jag stöd i en akademisk rapport publicerad av Naturvårdsverket - Klimatomställningen och det goda livet:
"Den här rapporten är en ingång till en outforskad och spännande tredje väg in i klimatfrågan, där kopplingen mellan välbefinnande och klimatpåverkan granskas och där vi ställer oss frågan om ett större fokus på människors välbefinnande rent av skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling på vissa områden."

Den kanske jag ska läsa lite mer i någon gång. Till dess bloggar jag vidare.

Psst, innan vi börjar...

2011-11-30T21:02:00.001+01:00

... på riktigt med julkalendern, ett tips till dig som finns på Facebook: Gå in och gilla Livstids sida där, så får du framöver en puff på din logg varje gång ett nytt inlägg har publicerats, eller när vi har hittat något annat kul att föra vidare för den delen. Samtidigt har du chansen att vinna en fin julklappsbok!

Bland alla Livstids-gillare - nya och gamla - som finns på plats den 15 december lottar vi ut två ex vardera av böckerna Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet och Älskade lista. Från måsten till lust, samt två uppsättningar av våra bokmärken för skrivande läsare. Ungefär fram till dess kan du också beställa dessa utmärkta julklappar med garanterad före-jul-leverans. Mer info om dem hittar du också här.

Livstid önskar alla en juletid med fröjd och frid!

Till en skärm nära dig...

2011-11-30T13:43:00.000+01:00

...kommer också i år Livstids julkalender: ett blogginlägg om dagen, som kontrast till vår annars ganska oförutsägbara skrivarfrekvens. Sådär en 150 inlägg om året brukar vi landa på, men när på året de dyker upp och om de kommer i flock eller regelbundet droppande som från en otät kran, det kan man aldrig så noga veta.

Det senaste året har vi bloggat lite glesare än vanligt, samtidigt som Livstid har tagit större plats i våra liv än någonsin: vi har gjort bok av bloggen, ett bokmärke för antecknande (bokcirkel-)läsare och nu senast vår ögonsten Älskade lista! – boken med vackra bilder, finaste pappret, några av våra texter men framför allt en räcka listrubriker med liv- och luststema att fylla i eller bara inspireras av. Den perfekta presenten/julklappen insåg vi när vi öppnade var sitt provex och själva blev lätt betagna. Som vanligt: vi börjar med att göra något som vi tycker att andra behöver, sen inser vi att vi själva är vår främsta målgrupp. Böcker och bokmärken kan förstås beställas av oss.

Livstid har också vänt tillbaka till källan: det goda, givande mötet och samtalet – IRL. Ni som har hängt med ett tag vet att allt började med en lite annorlunda 40-årsfest, bloggen kom till som en fortsättning på de samtal om livet och tiden som satte igång där. I höst har vi fått leda ett par inspirations- och samtalskvällar, i både jobb- och fritidsmiljö. Att man kan få ut så mycket av att bara samlas och berätta för varandra vad vi tänker!

Men, som sagt, nu är det snart december och skrivandet står högst på agendan. Äntligen är det dags att krypa in i skrivarbubblan en stund var och varannan dag, med julkalendern som alibi. Till våra män och barn säger vi kanske att vi måste för att vi har lovat våra bloggläsarvänner det, men vi vet ju alla vilka som längtar mest efter de där inläggen…

Vi hoppas förstås att du ska ta dig några minuter varje dag ända fram till julafton för att stanna upp och fundera en liten stund tillsammans med oss. Det kommer liksom förra gången att vankas såväl eftertanke som förundran från flickorna i Småland som emellanåt försöker lyfta blicken och samtidigt stå med fötterna stadigt på sina respektive vedbackar. Vi ses - lite oftare än vanligt!

Nu lyfter vi blicken

2011-11-28T21:28:00.001+01:00

Mer än en gång har vi funderat på om navelskåderiet vi ägnar oss åt på bloggen gör någon skillnad alls (jag här och Sara här). För oss själva möjligen, men räcker det? Är det meningsfullt att ägna det så mycket tid och energi? Båda har vi också konstaterat att det nog ändå är så att filurandet, som hjälper oss i vår strävan efter det goda livet, också ökar vår förmåga att se bortom den egna lilla bubblan och fundera på hur vi kan göra något litet för världen. Sara och hennes man har alltid varit mina "miljöidoler", som lever som de lär, och som jag aldrig kommer ikapp, men de inspirerar mig IRL och på bloggen.

Och nu känner jag att välmåendet i mitt liv har nått sådana höjder att jag kan lyfta blicken ytterligare ett snäpp. I lugnet på relax-avdelningen på hotellet där jag och mannen i mitt liv häromsistens njöt av vår första barnfria helg sedan vi blev tre- respektive fyrbarnsföräldrar, växte det fram ett nytt förbättra-världen-en-liten-smula-projekt att sätta tänderna i. Om några år ska vi åka till Indien och jobba med bistånd i någon form under ett år eller så. Tankarna har funnits där - luddiga - ett tag, men landet jag haft en längtan till så länge jag kan minnas, ropade på mig alldeles extra tydligt där i bokcirkelboken, Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson, som avnjöts (och upprörde) på hotellet. Något måste det väl finnas vi kan hjälpa till med? Något som kan få oss att känna att vi i alla fall har försökt göra lite skillnad?

Men, tänker säkert några, är det inte dumt att redan outa något som är så i sin linda? Tja, för det första är jag, som de som känner mig vet, inte en person som inte gärna bär på hemligheter någon längre stund. Mina graviditeter har jag berättat om för hela världen sisådär en minut efter det blå strecket på stickan. Sedan tänker jag också att vi faktiskt kan dra nytta av outandet; har man berättat finns ingen återvändo, och så kanske omgivningen öppnar sina ögon och öron, plockar fram erfarenheter och kontakter, och delar med sig av tips och tankar att fylla vår idé- och kunskapsbank med i lugn och ro. Så du som vet det allra minsta - om Indien eller om biståndsarbete - snälla hör av dig, med en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till maria@livstid.nu! Jag lovar att belöna dig rikligt med tankar och erfarenheter från en HELT annan (och betydligt mer myllrande folkrik) del av världen än de tysta småländska skogarna.

Tråktrolleri på jobbet

2011-11-10T17:03:00.007+01:00

En av mina allra mest lyckosamma tankestrategier är den som handlar om att försöka trolla bort tråkkänslan i de ständigt återkommande vardagssysslorna. Nu ska jag inte påstå att jag alltid möter varje tvätthög, diskmaskin eller vedinkörning med ett lycksaligt leende eller jubelrop, men mitt motstånd mot tråksysslorna har blivit oerhört mycket mindre massivt sedan jag medvetet började förändra mina tankar kring dem. Någon kanske minns det där med att se snöskottning och vedkörning som gympass, att använda tiden till att få inspiration av ett bra radioprogram (som ett avsnitt ur Sommar/Vinter i P1 ur SR-arkivet), att utnyttja rutinarbetet till att stänga av det yttre flödet och i stället släppa fram den kreativa vildhjärnan and so on and so forth.

Nu är det dags att ta itu med ännu en utmaning - att trolla bort lite jobbtråk. Tyvärr är det aningen svårare att applicera hemmastrategierna där. Gympass erbjuds det inte många tillfällen till i mitt stillasittande jobb framför datorn eller på sammanträden. Kanske skulle jag föreslå en stunds situps och armhävningar på nästa nämndsmöte, då efter-lunchen-dåsigheten börjar smyga sig över oss när det är dags att ta itu med ännu ett oerhört upphetsande utkast till handlingsplan eller verksamhetsrapport?

Lyssna på radio är inte heller så lätt. Alltför få av mina arbetsuppgifter är av en så pass rutinartad karaktär att jag kan sväva ut i ett Sommar-program utan att det skulle få tämligen allvarliga konsekvenser - underliga uppsatskommentarer, felaktiga betyg eller märkliga synpunkter i ett remissvar på en sån där handlingsplan... Samma sak med att stänga av bruset och öppna upp för kreativa projekt. Något enstaka sammanträde kan kanske tillåta en lite lätt utsvävning, men oftast är tiden för dyrbar och det som avhandlas för viktigt för att det ska fungera.

Nej minsann, här går jag bet och behöver hjälp av våra Livstidsläsare! Har ni förslag (kanske hämtade ur egna liknande erfarenheter) på strategier som jag skulle kunna tillämpa? (En som däremot funkar ganska bra just nu, när jag är i avvecklingstider, är att tänka: "Ha! Det här gör jag inte länge till!")

... och tjejen i snickarväst

2011-11-09T19:20:00.003+01:00

En annan insikt från föreläsningen med Claes Schmidt/Sara Lund: En transvestitman i kvinnokläder är litegrann som jag i snickarväst. Eller som Klas Östergren i blåställ. Vi får tillgång till en annan men ändå heläkta sida av vår personlighet. Förvandlingarna har visserligen olika köldjup: Klas i boken Gentlemen visslar bättre i blåställ, jag känner mig stadig, kraftfull och händig i min väst. Manlig(are)? Osäkert. Claes får i Saras kläder tillgång till en personlighet inom sig som han trivs med.

Har du någonsin valt kläder efter humör och dagsform? Kanske är det inte svårare än så att begripa vad det handlar om. Lite tydligare uttryck bara. Kunde ingen ha förklarat det för mig lite tidigare?

Killen i kjol

2011-11-09T18:55:00.000+01:00

Efter en heldag med två av landets hetaste föreläsare – Manuel Knight och Claes Schmidt/Sara Lund – är jag som överkörd av en välvillig ångvält eller två. Här finns tankeföda för en mindre expedition, och för en gångs skull har jag antecknat. Well done!

Främst i tanken just nu ligger värderingsövningen – en av flera – som Sara bjöd oss på: ”Jag skulle låta min sjuårige son gå till skolan iklädd kjol.”
Instämmer: ställ dig upp.
Instämmer inte: sitt ner.
Jag tror vi var färre än en tiondel av gruppen som valde att ställa oss upp. Det hade jag inte alls väntat mig.

Hur tänkte nu folk som gjort de olika valen? Det får vi aldrig veta, men det argument som fördes fram mot kille med kjol i skolan var att grabben måste skyddas från andras fördomar och intoleranta beteenden, risk för mobbning och misshandel.

Tänker du också så, men undrar om det egentligen är dina egna fördomar som spökar? Fundera då på om du skulle stötta grabben att gå i kjol hemma, på släktkalaset och med goda vänner. Och om samtalet med sonen om kjolen skulle kännas ungefär lika hemtamt som samtalen om mössa och vantar på vintern – det kan finnas praktiska konsekvenser av att bära eller inte bära dem. Svarar du ärligt ja på de två frågorna är det kanske istället dags att fundera över ditt urholkade förtroende för skolvärlden. Var kommer det ifrån och hur välgrundat är det?

I diskussionen om yttre hot kontrade Sara med de förödande konsekvenser – hoten inifrån – som lurar på den som får en skamstämpel på sitt sätt att vara och uttrycka sin personlighet, inte minst när stämpeln trycks dit av dem man älskar och litar på mest. I förhållande till självmordstankar, -försök eller till och med fullbordat faktum – hur rädda ska vi vara för att låta en grabb gå till skolan i kjol?

Liten herre nr 2

2011-11-03T18:04:00.002+01:00

Så liten är han kanske inte, mannen som sitter på Sundets brygga i sin medhavda fällstol med fiskespöt bredvid sig och det gröna paraplyet i handen, uppfällt men vinklat åt sidan så att inte en droppe av det fina duggregnet undgår honom. Jag cyklar i god tid till ett morgontåg, bara en sån sak. Extremt god tid ska det visa sig, men det vet jag inte än . Benen rör sig som en motor utanför mig själv, väljer sin optimala marschfart och trampar på. Jag är passagerarn som njuter mellanrummet och det kravfria höstvädret – allt enligt önskemålen från lille herrn nr 1.

Det är som om han vore utsänd för min skull, mannen på bryggan. För att visa exakt hur lugnt man kan ta det en torsdagsmorgon och exakt hur länge man kan vänta med att höja handen till svarshälsning. Han gör det just innan jag måste släppa honom med blicken för att inte cykla i diket.

Inga beslut att fatta på hela cykelturen, inga avvägningar att göra, inga signaler att läsa av. När jag kommer in till stationen står den där, min nya favoritgatlykta – lutar men lyser ändå. Till fem sekunder efter att jag har tagit bilden. Då slocknar den samtidigt som sina mer uniforma kompisar. Ungefär samtidigt kommer beskedet i högtalarna: tåget är 35 minuter försenat! Minst, kan man tillägga som rutinerad uttolkare av tågtrafiksutrop.

Dags att skifta mentalt tillstånd: Inom tre minuter har jag ur mitt minne fiskat upp vem som hade bokat en bil till Kalmar på jobbet, fått håll på honom per telefon och därigenom lift, bytt om från cykeltröja till civil klädsel och ringt ett samtal till för att rädda biljetten som var ombokningsbar fram till avgångstid. Jag tror jag fick den sinnesnärvaron av mannen med fällstolen. Han är nog också beredd när det nappar.

Liten herre nr 1

2011-11-03T17:23:00.002+01:00

En lågmäld men obeveklig begäran om att stanna upp letar sig in i min uppmärksamhet. Måste hitta tyngdpunkten i mig, kon-centrera; samla mina cirklar omkring mig. Måste.

Den här hösten har jag vigt åt att än en gång ta ut min professionella kompassriktning och ta konsekvenserna av vartåt det barkar. Jag har gått ner lite i arbetstid, kontaktat en karriärcoach och haft ett antal lunch- och andra möten med kloka människor med koll. Alla har de givit mig nya legobitar att bygga med. Samtidigt har utlöpare från den här bloggen – två böcker, ett antal evenemang och ännu fler idéer – utvecklats i friaste fullaste flow. Underbart att få uppleva, men nu säger den där bestämda rösten i mig ifrån: Flow i all ära, men du måste också ibland kravla dig upp på strandbanken, sätta dig där och titta på strömvirvlarna snett uppifrån. Tänka cirklande tankar, inte linjära, sträva inåt, inte framåt.

I mina visioner om framtiden tar jag in en portion stillhet som inte har funnits där förut. Jag vill möblera mig ett luftigare liv. Att inför varje möjligt mellanrum – en tågresa, en timme innan familjen vaknar – att inför varje sånt tillfälle tänka ut vad som kan klämmas in där, om än så roligt, lockande och kreativt, det blir för mycket. Och för lite – av tankens fria flykt eller för den delen tankens fria vila.

På jobbet talas det om att vi måste bort från ”herrarnas fria åkning”, istället styra, prioritera och följa upp. Men jag vill gärna ha en liten herre som åker fritt i mitt huvud, som gör åttor och andra krumelurer eller bara sätter sig på isen och begrundar den, tills det blir för kallt om ändan. Kanske är han redan där. Kanske är det han som talar lågmält men ändå obevekligt och bestämt.

Om lyckan i en bokcirkel

2011-11-03T16:40:00.001+01:00

Jag är månadens gästbloggare på Punctum Saliens.

Simon rimmar i mitt hjärta

2011-10-29T20:43:00.001+02:00

Dagens köksbestyr flyter fram på stämningarna från There goes rhymin’ Simon, Paul Simons skiva från 1973 som varit med i mitt liv ungefär lika länge. Laddad med minnes- och känslofragment som just idag når ända upp till medvetandet.

…Den luftiga sättningen som svävade särskilt lätt ur min pappas omhuldade Sonab-högtalare, oavsett hur högt man spelade. Inledningsackorden i Take me to the Mardi Gras ger mig alltid samma hisnande känsla.

…Min allvarliga pappa ovanligt glad. Inte en fördömande nyans, bara stillsamt konstaterande: ”Det här är inte nåt diskodunk.”

…Kodachrome med sin gåtfulla text som jag fortfarande sjunger med i utan att bry mig om att förstå, förmodligen delvis på låtsasengelska.

…Den lågmälda ömheten hos en far som försöker få sin son att sova i St. Judy’s comet.

… ett av min mammas struttiga dansspex till Loves me like a rock, kanske med min bror i hampan.

…Festerna där de vuxnas sorl till slut övermannade mig i soffhörnet eller under bordet. Stearinljusens lågor blev suddiga fläckar som tonade bort utan att jag märkte det.

Mammaförundran i höstmörkret

2011-10-28T12:58:00.008+02:00

När jag fick barn första gången var jag till en början så fascinerad över det här nya livet och hennes litenhet att jag emellanåt funderade över hur det skulle bli när det lilla livet blev större. Skulle det vara lika lätt att älska en femåring, en nioåring, en fjortonåring?!! Vad gör man med dem i alla dessa olika åldrar? Eftersom jag var först ut i bekantskapskretsen hade jag ingen att fråga, ingen att spionera på. Och så gick åren och jag minns hur fascinationen över det lilla barnet övergick i stilla förundran över femåringen, nioåringen, fjortonåringen och hur jag för varje ålder och varje fas tänkte att "Wow, jamen, den här är ju den bästa!".

Idag har jag den smått svindlande förmånen att samtidigt vara mamma till fyra barn mellan snart 2 år och 21, så här får jag samtidigt uppleva de olika åldrarna i all sin charm (och, för all del, även deras mindre charmiga sidor). Den lille som överlycklig skriker "Mamma!!!" i falsett, oavsett om jag varit borta i fyra dagar eller tio minuter. Som gnuggar sin mininäsa mot min, hänger om min hals, babblar oavbrutet, aldrig kan sitta stilla och driver mig till såväl kärleksfnatt som vansinne. Sexåringen med sin första tappade tand, sina ständiga smarta kommentarer och frågor, sin hängivenhet inför alla projekt hon engagerar sig i, sin obotliga livsglädje 95% av tiden och sin lilla smultronmun som ibland nyper ihop sig nästan till osynlighet när hon de där andra 5 procenten i livet härsknar ihop över att jag inte lyssnar eller i en konflikt med storasyster. Nioåringen, hon som alltid har gett mig mest motstånd och understundom utmanar mitt tålamod till den milda grad att jag alldeles för lätt hamnar i tjat-gnat-och-skäll-fällan, men som för varje dag växer och utvecklas till en prunkande magnolia med en integritet och en empati som får mig att häpna. Tänk bara att kunna (och våga) kanalisera sin ilska till att läsa lusen av tre stöddiga sexor som retat en liten kompis!

Och så 21-åringen - hon som faktiskt inte längre är något barn, och ändå, såklart, förblir det i mitt hjärta. Hon som idag är lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Magiskt. Idag har vi en relation där vi pratar mycket om det som känns viktigt för oss båda. Jag förundras över att hon på många områden i sin utveckling kommit minst lika långt som jag själv rest under dubbla tiden. Jag stöttar henne med bilskjutsar och pengalån när det kniper, hon med barnvaktshjälp och grafisk formgivning. Vi möts i musiken, i filmerna, i böckerna vi båda gillar och - nu senast - i ett gemensamt skrivprojekt som ger oss anledning att då och då ses över en kreativ lunch.

Jag är verkligen rik på riktigt!

Trådlös transmission

2011-10-24T18:11:00.000+02:00

Åter på yogan, efter en lång tid med bara sporadiskt hemmapraktiserande. Faktiskt är det alla spirande Livstidsprojekt som för mig hit igen. Det sprudlande idébubblet är som snabba kolhydrater för min själ, än så länge utan sockersugets baksmälla. Men något säger mig att jag behöver komplettera med något fiberrikt, som fokus på fotsulornas möte med marken, för att hålla tyngdpunkten inuti kroppen och inte två meter ovanför.

Varannan fredagsmorgon inleds yogan med meditation, denna gång med kärlekstema. Jag är helt ren, utan den där rutinen som kommer när man betat sig in ett par kryss på 10-kortet – så jag sveps med utan betänkligheter.

Första steget: tänk på dig själv med kärlek. I det läget lånar jag någon annans skepnad när en välbekant vision dyker upp: Jag ser min unga mamma titta ner på knytet i famnen – som är jag – med full förundran. Det vore bra, konstaterar jag förnumstigt, om vi inte bara dokumenterade våra barn på foto och film, utan också oss själva i kärleksfullt samspel med dem. Sen går meditationen vidare.

Andra steget: tänk på en vän. Lätt att välja vem idag, för hon sitter här bredvid mig. Den nygamla, skörstarka, mildfasta vännen som jag inte känner utan och innan. Just därför.

Tredje och fjärde steget flyter ihop för min del, åtminstone i efterhand. De handlar om att föreställa sig en neutral person, som man inte har en relation till, respektive en som man ogillar – och försöka öppna kärleksflödet även till dem. Vet inte varifrån jag får bilden av traffickingoffret och hennes plågoande, som också har tvingat sig till rollen som hennes livlina. Gör det någon som helst skillnad för någon av dem – inuti eller i handling – om soluppgångens skönhet en morgon lyckas slinka förbi de tjocka försvarsvalven, in i deras medvetande? Och i femte steget, där hela världen finns med i våra tankar, gör det någon som helst skillnad att en handfull människor sitter samlade i en yogasal i Växjö och övar på att sprida kärlek?

Att gå runt sjön

2011-10-19T20:16:00.000+02:00

… vet varje växjöbo vad det betyder; den drygt fyra kilometer långa promenaden runt Växjösjön, som börjar bara ett stenkast från stadens centrum. Där gås det, cyklas, joggas, raglas, rullas barnvagn ut mot stadsdelen Teleborg, som rymmer ett femsiffrigt antal ”vanliga” växjöbor plus hela universitetscampus med tillhörande studentkoloni.

Igår fick jag veta att det finns människor som undviker att gå runt sjön på söndagförmiddagarna, även om de egentligen skulle vilja. De upplever promenadstråket som en catwalk för de lyckade, och de räknar inte sig själva dit. Eller är det att de utgår från att andra inte gör det? Den nyseparerade kvinnan vill inte gå där ensam och möta kollegan med make och efter dem grannparet, vänligt hälsande men ändå så oåtkomliga i sin tvåsamhet. Den med dåliga tänder och slitna skor vill inte bli mätt mot andras Canada Goose-jackor och bländvita leenden.

Vad jag inte heller visste var att en promenad runt Växjösjön kan vara det avgörande tecknet på att en ny relation faktiskt är något att räkna med. En ny aspekt på Livstidsbegreppet 360-gradersmänniska: Är du beredd att gå alla de 360 graderna runt Växjösjön med mig, oavsett vem vi möter?
Sist men inte minst fick jag ett tips för promenader runt Växjösjön – eller på helt andra ställen: En vän berättar att han och hans fru går rundan runt sjön var och varannan helg. De pratar om allt möjligt utom om två saker: jobb och konsumtion. Det vill jag pröva, med ett tabuområde till: praktiska aspekter av familjelivet. Fixar man det i fyra kilometer - ja, då har man garanterat tänkt ett par nya tankar.

I väntan på prinsessa av september

2011-10-16T21:36:00.000+02:00

Vi tar en fika, tre vänner som nästan glömt hur vi en gång lärde känna varann. Mammor är vi också alla tre, jag är den som har alla barn kvar hemma. Vi pratar om att varje ålder hos barnen bär med sig sin gåva till oss föräldrar. Man tittar skeptiskt på de där större drasuterna - åtta veckors om ens bebis är fyra veckor, 14 år om ens eget barn är 8 - och tänker "Kan det va' nåt? Så stora. Kan omöjligt vara lika mysiga och roliga som min unge är nu." Och så kommer man dit och får ytterligare en dimension av att vara förälder, möter ytterligare en version av den där personen man känner utan och innan, men som också skapas framför ens ögon.

Om två månader är jag tonårsförälder. Jag har släppt den där drasut-rädslan, slutat leta efter bromsen, men de kommande åren bär respekt med sig. Så mycket utveckling och förändring som väntar. Och inte minst, en fas som få ser tillbaka på utan svärta i kanterna, många med betydligt mer svärta än ljuspunkter. Och där ska man vara med och försöka göra mer nytta än skada. Jag känner mig så rustad som jag kan, vad nu det betyder. Om det blir tungt ska jag tänka på, och kanske spela för henne, Peter Lemarcs sång om att släppa taget och försöka stå kvar bredvid: Älskad från första stund.

Omöjligt - faktum eller åsikt?

2011-10-12T23:30:00.004+02:00

I många år har jag haft en liten vacker tavla på väggen i mitt arbetsrum med texten "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!". Kanske har den - utan att jag varit medveten om det - påverkat mig mer än jag tror. I alla fall har det onekligen hänt mycket spännande de senaste åren, sådant jag nog aldrig hade trott varit möjligt om någon frågat mig för tio år sedan.

Det kan upplevas som provocerande när man hör framgångsrika människor tala om att ta ansvar och göra allvar av sina drömmar. Ha, lätt för dem att säga, som säkert glidit på en räkmacka genom livet... Alla kan väl inte bli sådär framgångsrika! Eller, kan de det? Vad betyder det att vara framgångsrik - måste det innebära ett baconfett bankkonto, ett flashigt jobb och massor av vänner? Nej, för mig innebär framgång att få syssla med sådant som man mår bra av, som ger mycket mer energi än det tar. Det kan man göra i stillhet med ett "vanligt" liv och ett "vanligt" jobb - eller genom att hänga på löpsedlarna och mingla på Bindefeldtpartyn.

Jag inspireras av att läsa om eller lyssnat till människor som har tagit sig förbi hinder, genomlevt tunga år, och hittat fram till ett liv där de känner sig framgångsrika. Två exempel: Petra Mede, som fick sin balettkarriär spolierad av en ryggskada och var sjukskriven under lång tid, men som kravlade sig ur offerkoftan och hittade fram till en verksamhet där hon roar och inspirerar (och för den delen, också provocerar!) människor runtom i landet. Lyssna på hennes Sommar från 2010 här! Karin Nordlander, en av författarna till min senaste favoritbok Drömliv, som tog en minst sagt snårig omväg runt misshandelsförhållande, kraftig övervikt och kronisk sjukdom till sitt eget drömliv, och som nu hjälper andra människor att hitta sin inre kraft. Läs hennes blogg på tidskriften MåBra här!

Två citat på samma tema kom i min väg med bara någon dags mellanrum. Först ett från Olof Röhlander ("mental styrketränare"): "Omöjligt är inget faktum - det är en åsikt!" och så ett från Maxwell Malts (ur boken Coaching - att hjälpa ledare och medarbetare att lyckas av Morten Emil Berg): "Inom dig i detta ögonblick finns kraft att göra det som du aldrig trott var möjligt. Den kraften blir din i samma ögonblick som du kan ändra uppfattning". Nu går jag vidare i livet med tanken att ingenting är omöjligt. Om inte annat så kan siktet på det omöjliga göra att jag når den allra högsta graden av det möjliga. (Och ni skulle bara veta vad som trängs på min visionstavla...)

Grattis, Tomas T!

2011-10-06T21:08:00.000+02:00

Livstid har kanske inga Nobelnosaramtitioner à la Bromberg, men visst finns han i våra gömmor den gode Tranströmer, och det är det inte så många poeter som gör. Maria fångar upp ett favoritcitat av honom här. För mig blir han en beståndsdel i ett märkligt mentalt sammanträffande här. Kanske dags att leta fram den där pocketen igen, den som jag fick efter att lugnt och sakligt ha hyvlat av en kontrahent.

Grattis Tomas!

Tigrinnetajming

2011-10-05T17:49:00.001+02:00

Så var det ju det där med råd och dåd å ena sidan och öppet lyssnande å den andra. När Humlan kommer hem från skolan är hon bekymrad och arg, eller snarare ledsen. Någon i skolan har retats, försåtligt när ingen vuxen ser och med ”meh, jag skojar ju bara” som skydd mot alla försök till motattack eller gränssättning. Det där känner jag igen – inte minst från vissa vuxenmiljöer – och levererar svar direkt. ”Säg såhär: Men jag tycker inte att det är roligt – så nu får du sluta!”

När jag ser Humlans förskräckta min inser jag att jag har stått lutad över henne med armarna i sidan och åska i blick medan jag har talat om exakt vad jag tycker att hon ska säga till sin skolkompis. Det var ju inte den metodiken jag skrev mig varm för häromveckan – att leverera mina ”rätta” svar på andras frågor. Äsch då, nu halkade jag dit igen, tänker jag efteråt.

Senare samma kväll kommer Humlans mag-gnag igen. Nu är jag vaken på mitt sätt att agera, ligger lågt, ställer frågor, släpper inte loss mina gissningar och förutfattade meningar. Vi landar i att det handlar om att tiden går och aldrig kommer tillbaka, ännu en sida av 10-åringens vandring från den ena existentiella insikten till den andra. Inget att göra åt, men lättare att bära om man sätter ord på’t.

Dagen efter kommer hon skuttande hem med väskan flaxande. ”Mamma, jag gjorde som du tyckte, sa till henne ordentligt. På eftermiddagsrasten spelade vi pricken och hade jättekul. Kan hon och jag va’ på tisdag?”

Och jag noterar: Lite tigrinnetakter emellanåt skadar visst inte.

Humor och sorg - komplicerad kombo

2011-10-04T10:22:00.000+02:00

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.

Den bästa av gåvor

2011-09-22T18:15:00.001+02:00

"Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", sjunger Bo Kaspers orkester i en favorit från nittitalet. En klar majoritet av mitt livs alla kvällar och nätter har jag somnat gott och sovit både lugnt och tungt, utan störande mardrömmar eller uppvaknanden. (Nåväl, visst har även jag stundtals haft nattvakna barn, men förutom med den siste lille illbattingen så har dessa perioder varit oförskämt korta jämfört med många andra småbarnsföräldrars.) Just därför har sömnstrul för mig blivit en stark signal om att något inte står rätt till. Under ett par stressiga år i början av universitetstiden vaknade jag ofta mitt i natten med dunkande hjärta och ett huvud fullt av funderingar på allt jag skulle komma ihåg - eller på vad jag eventuellt redan hade missat. Problemet försvann helt efter min sjukskrivning för nästan-in-i-väggen-symptom, men återkommer då och då vid extremt hög arbetsbelastning eller när jag är lite trasig av någon annan anledning.

Då jag började leda samtalsgrupper om stresshantering lärde jag mig ett och annat om kombinationen stress och problemsömn, och allt möjligt man kan pröva att göra - eller undvika att göra - i samband med sänggåendet. Men, så ibland blir det knas igen, utan att stressfaktorn finns där. Så, vad är det frågan om då?! Svaret får jag i dubbel upplaga denna underliga sommar. Först i fina Augustprisbelönade boken Gregorius av Bengt Ohlsson, där pastor Gregorius av sin gamle läkare, Doktor Moreus, får förklarat för sig att sömnproblem, de har alltid ett syfte. Det är något viktigt på gång, något som vi inte hinner få fatt i under dagtid - så som vi rusar fram (och betänk då att boken utspelar sig för hundra år sedan - hur fort rusar vi inte 2011?). Doktorn förundras över att så många sover så gott som de faktiskt gör - de borde minsann ligga vakna mer och tänka viktiga tankar.

Det andra svaret relaterar till mitt beslut om att byta bort trygghet mot frihet. Hela senare delen av våren (då livet är mycket mer hektiskt än jag har planerat och önskat) liksom sommarens första månader tar det lång tid att somna, och jag har svårt att somna om när jag vaknat på natten. Kulmen kommer en augustinatt då jag bara sover någon enstaka timme i gryningen. Den natten blir det utomordentligt tydligt för mig att det är min inre kompass som försöker kommunicera med mig. Gång på gång kommer meningen "Jag är på fel ställe!" till mig där jag ligger i gästsängen och gråter frampå småtimmarna. Redan nästa dag är beslutet fattat. Sedan dess har jag somnat och sovit bättre än nånsin - varenda natt. Och ett efter kommer tecknen på att jag är på rätt spår. Tack min själ för att du inte lät dig tystas, tack för att du till slut tog fram megafonen och skrek mig till förnuft!

Kanske är den allra bästa gåvan att då och då inte sova lugnt - i alla fall om vi lyder doktor Moreus råd och tar ett allvarligt samtal med den där inre kompassen?

Det vackraste jag läst

2011-09-16T14:45:00.002+02:00

…på länge är bloggen om och av Micaela: På helig mark breder livet ut sina skadade vingar. Det är en sorgeblogg, en kärleksblogg, en livsblogg och en dödsblogg. Vill du känna dig mer levande än någonsin – läs då Micaelas berättelse om att dö. Den sista flamman från hennes livsbloss visar upp varje läsares liv i skoningslös blixtbelysning. Det blir fullständigt glasklart för var och en av oss vad som egentligen är viktigt, i just vårt, ditt, mitt liv. Här är ett ställe att börja läsa.

Det är en värdefull gåva vi får av Micaela, vi som aldrig ens kände henne. Men hon ger något ännu dyrbarare till sin älskade dotter och sina närmaste: Hon beskriver sin kärlek till dem och sin stora sorg över att behöva lämna dem. Jag tror att det kommer att hjälpa dem som blir kvar; inte nu när smärtan är helt överväldigande – då hjälper ingenting alls – men någon gång i framtiden, när livet obönhörligen tar fart igen.

Någon har sagt att det allra värsta i en separation inte är att man förlorar någons kärlek utan att man känner sig tvingad att försöka få stopp på sitt eget kärleksflöde. Det tror jag kan hända också när man försöker vara stark ”för varandras skull” i en livskris. För att klara det försöker man ibland strypa flödet i känslokanalerna. Visst krävs det många gånger att man biter ihop, för att orka upp om morgonen, för att få mat i magen och för att ta sig igenom ännu en dag. Men det finns inga vägar runt sorgen, den enda vägen går spik rätt igenom. När Micaela sätter ord på sorg, lycka och kärlek följer hon sin dotter och sina närmaste en bra bit på den vägen. Om något liknande skulle hända mig önskar jag mig styrkan och modet att göra som Micaela.

Nu kastar jag loss!

2011-09-14T21:42:00.017+02:00

Maria och Anders, dags att prova nånting nytt? Frågan ställs i vårt senaste kundblad från ICA och så får vi - kors i taket! - förslag på en annan sorts yoghurt och andra ostar än vi brukar köpa. Intressant, eftersom de erbjudanden vi i vanliga fall bjuds på baseras på vad vi normalt konsumerar. Mer av det trygga och invanda alltså. Något som Fredrik Bergman, krönikör på lokaltidningen Smålandsposten, observerat och filosoferar över i dagens tidning. Han vill utmanas i stället - inte uppmanas att göra mer av samma. Och visst har han rätt. Förutom ICA:s och COOP:s erbjudanden får vi i internetbokhandeln veta vad andra som har köpt boken vi beställer har köpt (återigen mer av samma!). För att inte tala om Google och Facebook, som har koll på allt vi är och gör och därför vill fortsätta ge oss precis just det de tror att vi behöver. (Fast sorry, Facebook, när ni erbjöd mig ägglossningtest häromsistens var ni ute och cyklade - nu är bebisfabriken äntligen nedlagd till och med hos mig...).

Men nu var det ju det nya vi skulle sikta in oss på och jag hoppar på tåget - i farten. I LevaPS!, Nr 7/8 2011, läser jag om hur vår kreativitet boostas av att vi "släpper loss vildhjärnan" och tänker i nya banor - och kanske ibland testar även sådant som vi vid första anblicken inte tilltalas av. Nu har jag släppt loss min vildhjärna och tagit ett av mitt livs kanske viktigaste beslut. Jag ska efter nästan femton år i universitetsvärlden säga upp min trygga fasta statliga anställning med sju veckors semester och ekologisk frukt två gånger i veckan, för att kasta loss och bli företagsmamma på riktigt. Plocka ut de roliga pusselbitarna i mitt jobbliv - fast i egen regi - och stoppa undan de andra (som tradiga nämndsmöten och all evinnerlig rättning). Om inte det är att våga nytt så vet jag inte. Stärkt blir jag av en liten klokhet på Facebook från sajten Starkare.nu: "Om du inte testar dina gränser på riktigt, får du aldrig reda på vem du är!". Just precis. Nu kör vi!

Kom och sätt dig här bredvid

2011-09-13T23:07:00.003+02:00

Den bästa gåvan jag kan ge den som behöver stöd är sällan mina egna svar, erfarenheter eller klokskaper. Det började jag inse först för ett par år sedan. Långt innan dess visste jag ju samma sak alldeles bestämt, så länge jag var i rollen som mottagare vill säga; av Mannens goda råd bland annat. Så välmenande, men så svalt välkomnade.

Jag halkar dit fortfarande: Jag känner kravet på mig; säg något klokt, gör en snabbanalys av mottagarens situation och häv ur dig något som får molnen att vika från hennes himmel. Andra gånger är jag bara så ivrig över att ha något att komma med eller glad över att jag för egen del inte har samma bekymmer, eller ännu hellre har haft det men hittat en lösning.

Om jag funderar rätt på saken: Det jag själv allra helst vill ha av en stöttepelare är hans eller hennes

… intresse och tid nog att i lugn och ro sätta sig alldeles bredvid mig, mentalt eller fysiskt, lyssna och försöka titta ut över världen och det som oroar mig från mitt håll, här och nu. Låta mig berätta och beskriva, låta mig känna färdigt det jag faktiskt känner.

… tilltro – till att jag har den största delen av lösningen inom mig – om nu en sådan behövs – och att jag är kapabel att möta mina egna känslor. Jag behöver inte skyddas från dem genom käcka tillrop om att skynda vidare dit där gräset är grönare.

… respekt för att känslorna finns där. Låt mig ha dem och släppa ut dem – även om allt tyder på att läget blir bättre sen. Eller värre för den delen. Även den roligaste resa har sina tunga steg. Att känna dem är att vara i nuet det också, precis som när lyckan kvillrar till. Om jag får ösa ur mig att den här uppförsbacken suger min must blir det lättare att njuta sen, när medlutet kommer. Då är mitt bagage fritt från inkapslade suckar – de har redan sluppit ut och stigit mot himlen, eller kanske landat på marken som små oförargliga gråstenar.

Det önskar jag mig när jag är lite låg. Jag kan väl anta att andra har glädje av ungefär detsamma från mig. Och nog ska jag väl kunna ge mig själv samma sak när jag bäst behöver det: intresse, tid, tilltro och respekt för känslorna.

Mittemellan skratt och gråt

2011-09-07T23:33:00.001+02:00

Böcker som lyckas skildra sorg och humor utan att det blir krystat har alltid tilltalat mig. Ingen kan konsten som John Irving, framförallt i de rent magiska Garp och hans värld och Hotell New Hampshire. Tragiska så det värker och samtidigt så galet roliga emellanåt. En annan favorit är Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. Inte lika slipad som Irving, och lite för skruvad för min smak emellanåt, men också mycket vacker, sorglig, rolig och tänkvärd. Och så älskar jag Mia Skäringers svarta humor. Som jag njutit av hennes inpå-skinnet-krypande krönikor och blogginlägg. Snart kommer hennes föreställning på TV och jag kommer att sitta bänkad!

Men nu var det egentligen inte de här författarna jag skulle blogga om, utan en bok som jag precis har läst ut (och som jag därmed ännu inte vet i vilken mån den kommer leva kvar och påverka mig framöver). Boken är senaste bidraget i Målajords Litterära Salong (vår extremt oprettiga bokcirkel med det extremt prettiga namnet): Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Aldrig under våra två och ett halvt år tillsammans har vi haft så olika uppfattningar om en bok - den fick alltifrån en tvåa till en femma i betyg - och diskussionerna blev mer spännande än någonsin. Tänk att man kan uppleva samma text på så olika sätt!

Denna - i min mening - lilla pärla på dryga 230 sidor handlar om Malmstens verkliga eller fiktiva (vilket vet vi inte) väg från beslutet att lämna sitt älskade (verkliga eller fiktiva) Finistère, och den förtvivlan det beslutet medför. Med ett som vanligt poetiskt språk gestaltar hon en människa i uppbrott, hennes sorg, vrede, vemod, nostalgiska tillbakablickar och mitt i alltihop en underfundigt distanserad humor, fyndighet (som en del av oss, inklusive undertecknad uppskattade medan andra definitivt inte gjorde det). Längs vägen sår hon mängder med små tankefrön (om det var vi överens i litterära salongen!). Ett stilgrepp som vi däremot var i allra högsta grad oeniga om effekten av var hennes ständiga upprepningar av tankegångar och begrepp (som "De tre onda männen i staden nära Nantes"). Somliga störde sig enormt, medan de för mig blev ett lysande sätt att levandegöra den förtvivlades ältande (been there, done that!) och jag tyckte dessutom att upprepningarna gav hela boken en sorts poetisk melodi - känslan av medeltida balladers omkväden. Läs den och avgör själv om det är en bok som rör dig eller stör dig!

Det här är mitt bidrag till etapp fem i bloggutmaningen ”Berika & värna livet” på bloggen Punctum saliens.

PS. Du som gillar böcker och har en bokcirkel eller gärna skulle vilja hitta en, och som bor i Växjötrakten - boka redan nu in den 15:e november! Då arrangerar Livstid evenemanget Vidga dina (bok)cirklar i samarbete med Stadsbiblioteket i Växjö.

PS2. Vår bokcirkels bästa boktips hittar du under en egen flik här på bloggen.

Livstid låter!

2011-09-06T07:33:00.016+02:00

Igår pratade vi Livstid i en rejäl intervju med Jocke Wallgren i SR P4:s Västergatan. Vi hade en trivsam timme som kändes nästan som att sitta hemma i soffan och filosofera sådär lite extra inspirerat. Tjusig bild samt slutkläm med några husmorstips för ett gott liv finns här.

Att länka till intervjun som helhet var lite knepigare. Hela programmet hittar vi ingen länk till, däremot till de två halvtimmarna var för sig.
- Här hittar du halvtimme ett (hoppa fram två minuter, det funkar ibland, så kommer du rätt).
- Här finns halvtimme två (som börjar med åtta minuter nyheter och musik, sen är vi där!)

Välkommen att lyssna på Livstid!

Jag längtar, alltså finns jag till

2011-09-01T21:18:00.008+02:00

Och här sitter jag och myser i foajén på hotellet i Nottingham där jag är på forskningskonferens i fyra dagar. Jag har skapat mig en hel massa rymd att längta igen. Som jag har konstaterat tidigare blir det mer av längtan för varje resa jag gör. Tänk att jag kunde vara ifrån barn nummer ett och två en hel vecka var när de bara var ett år, utan att fullkomligt gå sönder (inte förrän jag var på väg hem till dem). Nu är jag gammal och blödig. Jag längtar så jag nästan får ont i huvudet, men det är en skön smärta för den gör mig levande.

Och samtidigt njuter jag som alltid av min lyxiga egentid och alla mellanrum jag ser till att ordna åt mig, eftersom jag blivit så duktig på att ta ansvar för mina behov att jag inte (som förr i världen) går på vartenda föredrag eller följer med på alla sociala konferensaktiviteter. Idag har jag gjort mitt; jag har så gott jag kunnat bidragit med en liten bit i det stora kunskapspusslet och då ger jag mig själv rätten att njuta. Dags att dra sig tillbaka till rummet med senaste härliga bokcirkelboken, Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (smärta, humor och ett språk att njuta av i små sköna klunkar, som ett gott rödvin) och mina engelska kolor. Godnatt kära vänner!

Fyra kloka på väg

2011-08-30T08:53:00.006+02:00

Igår kväll sammanträdde De fyra kloka för första gången efter sommaren och ja, jag är en av dem.

En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.

En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”

En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.

Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.

När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Gratis och gott

2011-08-30T07:57:00.007+02:00

Mina tankar om ett billigare och enklare liv är allt lite på efterkälken den här gången. För en gångs skull har jag gjort innan jag har tänkt och så har jag ”sett att det var gott” som det brukar stå i bibeln, och nu börjar intellektet märka att något händer. Spanaren inom mig radar upp tre belägg för att jag faktiskt, utan att planera det, söker mig till det enklare, åtminstone ibland:

- Ett första steg var faktiskt Livstid. När vi började blogga fick tiden ett annat värde. Dels för att vi skriver en del om vad vi vill använda vår tid till – och att köpa och underhålla saker har väl aldrig kvalat in där. Dels ställdes jag inför det konkreta valet när jag någon gång hade en stund över: Vill jag ta en runda i affärer eller sätta mig på biblan och blogga lite? Svaret är givet, hvergang. Och eftersom jag har koll på mitt kläd- och nöjeskonto (i sig en besparande åtgärd) kan jag se hur det har minskat de senaste tre åren.

- Ett annat exempel var årets semester. Efter förra årets expansiva USA-resa kan vi i år se tillbaka på två all inclusive-veckor – den ena hos underbara svärmor och den andra på Mundekulla där Mannen bidrog med ett par dagars arbete och vi alla fick ut så mycket. Tredje resveckan i sommar gick till en camping i Sankt Annas skärgård där vi mestadels lagade egen mat. Största utsvävningarna var väl de ljuvliga pizzorna och fantastiska glasskreationerna vid besöket i Söderköping. Kanske hade jag kunnat bli en närig gäst eller en surmulen campare om jag planerade detta som en budgetsemester från början. Men nu föll det sig bara som det gjorde, och så avkopplad som jag var den där veckan hos svärmor har jag inte varit på riktigt länge.

- Och så, i helgen, gjorde jag och yngsta dottern en härlig och nästan alldeles gratis utflykt. Vi packade både regn- och badkläder i cykelväskorna och drog på spontan tretimmarsturné: Förbi agilitylägret där hund och andra dottern pustade i värmen, in till stan där gratisband spelade. Dagens enda utgift blev en kula chokladglass till H, mer än så ville hon faktiskt inte ha. Jag hade tagit med mig te och några godisar hemifrån så vi fikade på en bänk i centrum. Vidare förbi Domkyrkan där vi tjuvkikade på ett brudpar som just gick altargången ner. H recenserade klänningen, och så drog vi vidare. Genom Linnéparkens blomsterprakt runt Växjösjön till vänner som bjöd på glass, choklad och en pratstund, så en pratstund till hos några vänner som vi aldrig förr spontanbesökt, och så vidare genom stadsdelen till H:s gamla dagis, som vi knappt återsett sedan hon slutade för fyra år sedan. Snokade i fönstren, inspekterade lekplatsen och förbluffades över hur mycket framför allt hon kom ihåg. Sträckan hem gick fort, tankade som vi var av gottis och nyvakna minnen. Igår kväll hörde jag henne berätta om turen för sin farmor, lika detaljerat som jag gör här. Den gjorde visst intryck på oss båda.

Hålla igen för att komma loss?

2011-08-28T17:50:00.003+02:00

Ett tag nu har jag känt att jag skulle vilja leva billigare. Långt innan dess har jag tänkt att det vore klokt och bra, men nu känner jag att jag faktiskt vill. Utan att jag är i det läget att jag måste, och det är jag innerligt tacksam för. Varför jag vill? Jo, jag tänker att det – just när man inte måste – kan ge mer frihet. Som exempelvis valfrihet när det gäller hur mycket och med vad jag vill jobba.

Och så kan det spara tid. Viktigaste anledningen till att jag inte har köpt någon smart-phone är inte spariver utan att jag just nu inte orkar lägga tiden på att lära mig den och anpassa den till hur jag vill ha den. Den processen håller jag fortfarande på med, till och från, med datorn jag just nu skriver på. Och så har vi en annan dator som måste ominstalleras för att bli av med ett allvarligt fel, och så ska det ju back-up:as …

Att leva billigare kan förstås också ta tid. Om jag till exempel skulle bli bättre på att ta med matlådor till jobbet. Vi lagar redan stora omgångar mat när vi väl lagar, som sedan värms som rester på kvällar och helgluncher. Men liiite fler matlådor skulle nog funka. Spagetti, tapenade och en skalad morot kan absolut duga som lunch någon dag i veckan. Varannan vecka kan man ju ta pesto som omväxling. Det tär ju inte nämvärt varken på tids- eller pengakontot.

En tredje finess med att köpa mindre är den ständigt pågående kampen mot tingen här hemma. Som tai chi-passens stiliserade strid går ronderna, eller som ett tidvatten kanske? Vi tar ett rensa- och plockaundanryck, som nästan aldrig fullföljs till 100 procent. Medan vi vänder ryggen till och fokuserar på annat smyger sakerna fram igen och plötsligt märker vi hur vi vadar i dem. Det värsta är inte sakerna vi använder ofta utan de andra, de som ockuperar alla bra förvaringsutrymmen där de viktiga sakerna borde få vara.

Det är både en för- och en nackdel att vi fyra i familjen är slående överens om en sak: Det finns nästan alltid något som är viktigare eller roligare än att rensa ur gamla hyllor och skåp! Feng shui har inte riktigt fått grepp om oss. Fastän jag i Smålandspostens lördagsbilaga läser att det till och med kan vara bra för sexlivet! Men logiskt sett: Ju mindre vi släpar in i huset, desto mindre röra borde det ju bli? Lyckas vi dessutom släpa ut något emellanåt så är det ju lysande, och ibland lönsamt. Sålde exempelvis hälften av våra gamla CD-skivor för 600 kronor häromdagen, och har en annons med småplock på Blocket som redan har betalat sig flera gånger om.

Mer frihet och tid men färre prylar. Låter ju inte så dumt.

Mening med motgång

2011-08-23T21:21:00.012+02:00

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.

Menuett på två hjul

2011-08-23T11:06:00.006+02:00

Cyklar min gamla jobbväg till stadsdelen Teleborg. Mestadels grusväg som sedan övergår i cykelbana när jag närmar mig civilisationen.

Ännu-mer-än-jag-cykelfantast-Mannen har berättat för mig om sofistikerade stadspinglan som började cykla som experiment. Snart upptäckte hon en helt annan lyster i huden när hon såg sig i spegeln, redan före morgonsminkningen. En sån skönhetsbehandling får jag idag av den lätta augustidimmans lite tyngre kusiner, de små osynliga dropparna som inte kan kallas regn men som känns när de landar. Varsam peeling och återfuktning i ett och samma fullständigt miljöanpassade paket.

Denna morgon möter jag inte en enda bil men möter och passerar desto fler cyklister. Vi sveper fram i våra olika stilar och hastigheter med siktet inställt på våra olika mål. Oftast nästan ljudlöst, ett stilla vinande och något enstaka metallklink. Några hälsar på varandra när de möts. Värdigt och vänligt känns det. Som en stillsam menuett. Klungan av trygga cykelbanebarn på väg till skolan äger hela bredden, makar sig omständligt och fnissande när vi enstaka plingar för omkörning, sväller sen ut igen på ett ögonblick och återupptar sina samtal.

När jag parkerat cykeln når jag ytterdörren samtidigt med en annan kvinna. Vi turas om att hålla upp de båda dörrarna för varann. "Det såg så härligt ut när du kom cyklande.", säger hon innan vi skiljs åt. Jag skulle vilja berätta om allt det här, men hinner bara le och svara: "Det var just vad det var. Härligt."

En slarvig strukturmupp!

2011-08-20T23:37:00.004+02:00

Ikväll vill jag bjuda in er till ett litet inre rum i mig, där jag då och då funderar över hur en och samma människa kan ha så diametralt olika egenskaper (ett ämne jag började nosa på i inlägget Dr Jekyll och Mr Hyde för längesedan). Det innebär också att jag plockar fram några av mina sämre sidor ur garderoben. Kanske kan det få dig som läser att känna dig lite lite bättre? Eller, i alla fall, lite mindre ensam, för dubbelnaturer är vi väl alla? Sån är jag själv - slappnar av när jag får höra om andras sprickor i perfektfasaden. Och så ligger det förstås i linje med vår konstanta Livstidsuppgift: att våga visa upp fler av våra 360 grader. Här är några av mina dubbelheter:

* Med barnen: en ofta ganska så tålmodig, pedagogisk och medvetet närvarande mamma men också en mamma som emellanåt har tålamod som en treåring med blodsockerfall eller fokus på Facebook i stället för på barnens cirkuskonster i vardagsrummet (se här)

* Med mannen: en förhoppningsvis ganska kärleksfull, omtänksam och respektfull fru som anstränger sig för att relationen ska fungera, men också en som ibland gnäller över minsta fel hos min man eller gör mig till barnslig martyr över ännu en bajsblöja eller diskmaskinsutplockning

* Med ordningen: en inom somliga områden oerhört välorganiserad strukturmupp (all e-post i mappar, alla papper i pärmar och alla foton i album) med ett högkvalificerat jobb, men också en superslarva som konstant tappar bort nycklar, solglasögon och vantar, glömmer och vimsar till det (fråga mina barn om hur pinsam jag var när jag handlade på ICA, betalade, gick ut ur affären och glömde all maten på bandet, och fortsatte glömma ända tills jag kom hem och upptäckte att de där goa bullarna vi skulle ha till fikat inte fanns...)

* Med att få saker gjorda: ofta en supereffektiv madame som får lika mycket gjort på en halvtimme som många får på tre dagar, men också en som kan gå och dra på saker som känns lite motiga (röja ur gästrummet som är fullt av för små babysaker, prylar från äldstadotterns tid hemma och annat som ligger på helt fel plats) eller lite läskiga (ringa samtal till folk som ligger mittemellan nära vänner och helt främmande myndighetspersoner)

* Med städningen: en ständigt röjande och plockande liten hustant som avskyr när saker ligger framme överallt på golv, bord och bänkar, men också den som har långa dammråttor under sängarna, spindelväv i taket och ett kylskåp som jag skäms över om någon gäst kikar in i när jag glömt att torka ur allt syltburkskladd och utspilld fil

* Med maten: när jag bestämt mig för att gå ner i vikt en oerhört disciplinerad typ som räknar Viktväktarpoäng, äter sallad till lunch och hoppas över kakan till fikat, men också en livsnjutande gourmand som i perioder fyller gom och mage med betydligt mer onyttigheter än vad som är bra för mig, därav behovet av de där kurerna alltemellanåt

* Med ekonomin: när det behövs en riktig Spara, en mästare på att leva billigt, göra matlådor, handla på extrapris och rea, men också, när pengarna flödar in lättare, en Slösa, som gärna äter ute, handlar, upplever och reser

* Med miljön: delvis en riktig miljömupp som handlar ekologiskt och begagnat, använder tvättnötter och åker tåg i stället för flyg, men också en helt vanlig ohållbar liten människa som trots klimathotet inte kan motstå shoppingsuget, som äter exotiska frukter transporterade långväga och flyger till solen i alla fall

* Med meditationen: i perioder en hängiven meditatör som kan fokusera och leda mitt busiga tankejag vid handen tillbaka till andningsankaret i magen när tankarna svävar iväg, men lika ofta en person som - trots att jag vill - inte kommer till skott och som även när jag gör det inte lyckas leda tillbaka det där busiga tankebarnet (det här inlägget kom exempelvis susande sist jag mediterade)

Men varför inte bara acceptera alla de här konstigheterna, le lite vänligt åt mig själv och försöka se mig som en alldeles lysande operfekt förebild för mina barn och min övriga omgivning. Vad har du själv för dubbelnaturer som brottas om dig i ditt liv?

Livstid på Punctum Saliens!

2011-08-17T22:11:00.006+02:00

Punctum Saliens, en annan blogg som delvis utforskar likartade teman som vi gör här på Livstid, har skrivit om oss och vår resa från fyrtioårskriser till tidsfest till blogg till bok och nu tankar om nya äventyr. Vill du hänga med på den resan, klicka här!

Och så har bloggen hittat vägen till Qoola Qvinnors bloggtipslista - och hamnat längst upp på den! Trevligt för oss som vet att många tycker det är jobbigt att scrolla...

Det händer mycket annat spännande med Livstidsprojektet i höst också, så håll utkik!

KP = Julia med gångjärn?

2011-08-17T17:23:00.002+02:00

10-åringen vill ha Julia, tidningen alltså, som prenumeration. En sån har hon blivit lovad. Hmm, hur gör vi här då? Å ena sidan: Jag har höga tankar om mina barn, och faktiskt också om min förmåga att ge dem perspektiv på vad de ser, hör och läser. Jag tror inte på alltför hård censur; vem har egentligen gått under av att kolla på ett dokusåpaavsnitt eller leka med barbies? Barbiedockor har förresten en speciell roll i mitt eget liv, just genom sin frånvaro:

När jag som hetast önskade mig en barbie som liten fick jag av mina semialternativa föräldrar en docka i samma storlek, med mörkbrun hud och extremt flexibla leder överallt i kroppen. Någon docka utan strutbröst och getingmidja fanns väl inte i leksaksaffären så i det avseendet stod hon sig väl i konkurrensen med sina blondare systrar.

Jag kan inte minnas att det störde mig att hon var färgad, däremot var jag mindre tolerant i min inställning till synliga gångjärn. Att hon kunde en del som Barbie inte kan – som att stå på sina platta fötter och göra akrobatiska övningar – uppvägde inte det faktum att hon faktiskt inte var en barbie. Jag fortsatte avundas mina vänners standardvarianter och tog aldrig till mig av deras intresse för min specialvariant till docka.

Vad blev sensmoralen för mig i detta: Jag blev nog varken mer eller mindre feminist av att få en alternativ barbie, möjligen lite mer alternativ; man måste inte göra precis som ”alla andra”. Jag fortsatte sukta efter riktiga barbies ett bra tag till, och det var väl inte vad mina föräldrar hade tänkt sig. Så ibland när jag kan gör jag just det, PRECIS som alla andra, exempelvis när det gäller grejer som mina barn vill ha där jag får känslan av att det är som med mig och barbie: antingen ska det vara the real thing, eller så kan det lika gärna vara. Andra gånger blir det inget gehör alls, eller så ett ekonomiskt bidrag från barnen om äkta varan kostar mycket.

Åter från barbie till Julia: vad har vi å andra sidan? Om jag har höga tankar om annat så är de lägre om Julia. Nödtorftigt maskerad till politisk korrekt och inte särskilt innehållsrik. Men, som sagt, knappast dödligt giftig. Möjligt att köpa i lösnummer är den också. Och är den verkligen rolig ett helt år? Betalt med mina pengar?

Jag gör en kompromiss (ja, det är jag som gör den snarare än vi): Jag betalar en halvårsprenumeration på Kamratposten, som jag tidigare har försökt lansera hos äldre syster utan lycka. Om den inte utfaller till belåtenhet efter 3-4 nummer så kompletterar vi med Julia. Blir det som jag hoppas kvalar KP in som standardverk och Julia blir en sporadisk bekantskap – finansierad av veckopengar. Men hur ofta lyckas en sådan klurig mammastrategi?

Älskade, korkade människa

2011-08-15T21:41:00.003+02:00

I inledningen av sitt sommarprogram berättar Patrik Sjöberg först om de översvallande reaktionerna från omgivningen efter att han kommit ut som offer för sexuella övergrepp. Sedan konstaterar han lakoniskt att det var lite annorlunda när han hade åkt fast för innehav av kokain. Då ville ingen ta i honom med tång. ”Inte så konstigt”, tänker jag först, och ”Varför nämner han det i det här sammanhanget?”. Men hans inpass fastnar i min skalle och får mig att fundera.

Många av oss säger att vi vill ha ett samhälle som kan ge en människa en andra chans. Vi vill uppfostra våra barn med känslan att vi älskar dem även när vi har synpunkter på vad de gör. Men som Patrik Sjöberg antyder: vem älskar Patrik Sjöberg när han har gjort något riktigt korkat och dessutom olagligt? Vem hälsar på honom i häktet och säger ”Älskade, korkade mänska, vad sjutton har du nu ställt till med?”

Om någon alls gör det i en sån situation så är det väl vanligen familjen, till den som har en alltså. Men vi som inte tillhör familjen, hur gör vi? De där vännerna och bekantingarna som vi så gärna umgås med och kanske också name-droppar om till vardags – hur många av dem skulle vi göra oss omaket att kontakta när de har skitit i det blå skåpet?

Och vad skulle jag göra om tidningsrubriken ”chef inom Polisen i Kronobergs län misstänkt för…” dök upp på löpet? Kanske som jag såg en annan lätträknad yrkesgrupp i vår lilla stad göra: alla (utom en) skyndar sig ut i sina nätverk för att visa att det inte är de som sitter häktade, för att tala om det högt och tydligt och dessutom överträffa varandra i putslustiga skämt med undertexten ”det var inte jag, det vet ni alla nu”. Antar att de inte drog samma oneliners när de (av misstag förstås) sprang på kollegans familj. Och jag antar att jag inte skulle agera så mycket bättre. Alla dem jag lyckönskar till framgång på Facebook eller någon annanstans; är jag en av dem som kontaktar dem också när ett bakslag slår till, självförvållat eller inte? Man kan ju alltid hoppas att jag någon gång blir det. Och att någon gör detsamma för mig, när jag som minst förtjänar det och som mest behöver det.

Pilgrimmen i mig

2011-08-13T23:09:00.009+02:00

En dag ska jag vandra alla åttio milen på pilgrimsleden till Santiago di Compostela. Jag kände det redan när jag läste Agneta Sjödins bok för flera år sedan, blev ytterligare inspirerad av att höra henne berätta, och av att lyssna till en annan pilgrimsberättelse på Kvinnofestivalen i Mundekulla för två år sedan. Och nu har tre kusiner gjort det också - om den vandringen fick jag höra när vi träffades på deras mammas begravning igår. "Om du bara har tänkt tanken, Maria, så måste du göra det!", sa de. Och det ska jag. Så fort barnen blivit så stora att de kan undvara mig i några veckor (läs: så att jag kan undvara DEM i några veckor...).

Och så idag: ett besök på Varnhems kloster på väg hem från sommarens sista semesterutflykt. Här, mitt på den västgötska slätten, finns det också pilgrimsleder och i klosterkyrkan hittar jag pilgrimmens sju ledord och känner att de pekar ut just den typ av utmaningar som jag behöver brottas lite mer med i mitt liv:

1. Långsamhet: Har redan bloggat om det behovet, senast här.

2. Frihet: Även om jag lever i en stor familj, där det lätt kan bli många måsten (och javisst, ibland blir jag tokig på alla ungar och diskmaskinsutplockningar), upplever jag ändå att jag får ett mycket större egenutrymme än många i min omgivning. Dels har jag blivit bättre på att helt enkelt prioritera och ta mig frihet; dels har jag en man som har förståelse och ger mig så mycket utrymme att utvecklas han bara kan. På jobbfronten, däremot, känner jag mig ofta - trots att mitt yrke är oändligt mycket friare än väldigt många andra - bakbunden i en värld där jag för varje år är mindre hemma. Frihetslängtan växer sig allt starkare.

3. Enkelhet: Ett begrepp som kan ha olika innebörder, men tanken om att ju fler prylar vi har desto mer bekymmer, som bland annat killarna bakom Tidsverkstaden för fram, är klok, och jag inser allt mer hur viktigt det är att se över våra konsumtionsmönster om världen ska överleva. Men detta är också något jag behöver jobba med. Inte för att jag inte kan leva enkelt; jag kan definitivt vända på slantarna när det behövs - och det gör det ju alltsomoftast eftersom vi envisas med att skaffa alla dessa barn och ta långa föräldraledigheter - och jag tycker fortfarande om att tälta, vi har tjock-TV och det står inga fina nya bilar på vår garageuppfart. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att vara barnsligt förtjust i min nya i-fån och min lilla röda bärbara. Skulle nog ha svårt att lämna dem ifrån mig om jag gick i kloster...

4. Bekymmerlöshet: Även om jag nog tycker mig ha någon sorts positivt grundackord i mitt liv, och ibland (till min förvåning) uppfattas som ganska modig, är detta med att oroa mig mindre ändå en utmaning i mitt liv (fråga min man), och med tanke på mina framtidsplaner kommer jag definitivt att behöva brottas med en och annan orosklump i magen. Här gäller det att som Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander trycker på i sin bok Drömliv, öva upp förmågan att lyssna på den där lilla själen som viskar inuti (och i mitt fall blir allt mer högljudd om vart jag ska bege mig på min resa i livet).

5. Tystnad: Här identifierar jag ännu ett behov. Tystnad att både omge mig med (inte många sådana stunder under nästan sju veckors sommarledighet med en stor bullrig kaosfamilj) och ägna mig åt själv. Att inte alltid vara den som pratar mest, att också kunna lyssna medvetet och stilla, eller att bara vara för mig själv i tystnad. Längtan efter att återuppta mina dagliga meditationsstunder och att åka på retreat växer sig också starkare.

6. Delande: Viljan att dela med mig till dem som har det sämre än jag har alltid funnits där, men blir alltmer aktuell i takt med åren som går och insikten om att jag inte längre är en fattig student utan höginkomsttagare med många materiella behov tillfredsställda. Jag skänker pengar och kläder, men skulle kunna avvara mer. Att dela med sig kan ju förstås också handla om annat än pengar. Tid, till exempel. När jag nu blivit så duktig på att skapa mig egentid, borde det kanske finnas utrymme för att engagera sig mer för andra också, i någon typ av ideell verksamhet. Ett tankefrö att kultivera!

7. Andlighet: Detta är svårt och jag har bloggat om det också tidigare, här och här. Jag kallar mig ju inte kristen (eller tillhörande någon annan specifik religion), men numera mår jag (till skillnad från i barndomen) gott i kyrkor (igår på begravningen och idag i Varnhem) och långt inne i mig finns det en längtan efter mera.

Hur svårt kan det VARA?

2011-08-11T08:15:00.004+02:00

Bara jag killar dem under hakan släpper de tagen och dimper ner i min kupade hand – de stinna svarta vinbären. Just nu är de så sol(och regn-)mogna att sötman tar udden av den skarpa smaken. Jag äter dem direkt från busken med god aptit. Det blir ingen systematisk avplockning i år. I frysen finns så det räcker till svärmors lösa frukostsylt ett bra tag till. Jag har inga problem med det, att bären hänger kvar där och inte blir skördade. Vad skönt med ett exempel på ett fullt möjligt måste som inte ens känns som ett borde. Önskar att de var flera.

Jag var inne på det där med måsten häromdagen – igen. Vad ska man få gjort på en dag för att känna sig nöjd, var mitt dilemma. Varför blir vissa dagar som den där mardrömmen där man aldrig riktigt når fram till vad det nu är? Vännen Gaia kommenterar mitt blogginlägg: ”Kan man inte bara vara?” Jo, egentligen är det ju precis så enkelt. Och precis så himla svårt. För mig i alla fall, i vissa situationer, som dagar i slutet av semestern då jag inte har något särskilt inplanerat.

Det är väl inget konstigt att i slutet av en dag summera den med tanke på vad jag har gjort och hur dagen har känts. Det är ju bara slutredovisningen av de 86 400 sekunder som någon vänlig själ satte in på mitt tidskonto vid dagens början och tar tillbaka vid midnatt, just innan nästa insättning görs (för att använda en bild om tid ur boken Rik på riktigt av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg). Tack vare Gaias korta kommentar ser jag hur jag gör den summeringen: så ofta med görat först och varat sen. Nästan så jag skäms att erkänna det, men så är det.

Dagen därpå är ännu en småsplittrad dag. Jag planerar att måla lite. Målning kräver förberedelser och dessa blir ständigt avbrutna; av mig själv när mejl och chattsamtal känns viktigare, av barnen som behöver hjälp med att bygga kaninbur och starta om gräsklipparen (sex gånger eftersom den stannar utan anledning), av mat, telefonsamtal, ja, ni vet. Själva målningen kommer jag till först efter middagen, 10 timmar efter att jag började flytta möbler och maskera.

Jag inser att jag är på väg att summera dagen när jag berättar om den för Mannen som varit på jobbet. I ett sånt läge kan jag ibland – till råga på allt – klistra på situationen en känsla av läxförhör: ”Vad har jag egentligen gjort som haft hela dagen leeeedig?” Vad jag blir trött! Det får bli ändring på det här! Summeringen blir istället: jag har haft en bra dag med barnen. Vi har pratat en del, jobbat ihop, haft både en skön lunchstund och några schyssta konflikter. En bra dag. Om någon mot förmodan är intresserad blev räntan på det insatta tidskapitalet en klippt gräsmatta, en påbörjad kaninbur och ett målat takparti. Tack, Gaia!

Döden ger liv...

2011-08-07T11:02:00.000+02:00

...sjunger Fred Åkerström i Bellmans sagolikt vackra epistel no. 72, Glimmande nymf. Nu är visserligen den död som Bellman syftade på av ett helt annat slag än den som jag låg och tänkte på häromkvällen när jag inte kunde somna, men det finns paralleller i detta med liv och död. Ett onödigt sorgligt tema att dra upp mitt i sommarvärmen, tänker kanske du. Räcker det inte med allt som vältrar över oss så fort vi slår på nyheterna? Men precis som händelserna i Norge har visat på hur något fasansfullt kan få världen att sluta upp, hålla varandras händer och visa att kärleken är större än hatet, kan tankarna på döden hjälpa mig i min vardag. Döden ger mig helt enkelt mera liv.

När man lyckats skapa sig en tillvaro som stora delar av tiden är så bra som min, är det lätt att bli blasé, ta saker för givna och gnälla över småsaker: ett par nätter med dålig sömn, att diskmaskinen måste plockas ur och fyllas en tredje gång samma dag, att internetuppkopplingen i köket är för dålig för att jag ska kunna lyssna på Sommar-program med musik (i mina nerladdade versioner är musiken förkortad), att min uttrampade hälkudde hindrar mig från att gå barfota på mina älskade trägolv, att jag måste skriva färdigt senaste boken mitt i semestern, och att semestern snart är slut (efter nästan sju veckor...).

Där i gnällträsket hjälper det just mig att grotta ner mig i det som varit jobbigt på riktigt, att tänka tillbaka på hur nära den där Döden har kommit mig och mina nära flera gånger:

Mig själv för nio år sedan, då cancern fick mig att inse bräckligheten i min för-givet-tagna familjelycka.
Min sexåring för fem år sedan, då hennes rådige far räddade livet på henne med konstgjord andning sedan hon hamnat under ytan lite för länge precis i vattenbrynet nere vid vår sjö.
Min nioåring, den där dagen strax före jul då hon äntligen bestämde sig för att komma till världen, men krystvärkarna inte tog, hjärtljuden började gå ner och förlossningssalen plötsligt fylldes av folk, inklusive den fantastiska barnmorskan som lade sig över min mage och pressade ut den motsträviga lilla ungen med all sin kraft.
Min tjugoåring, som i långa perioder mådde så dåligt att jag varje dag var skräckslagen att hon inte skulle orka leva mer.

Liksom Gretchen Rubin i senaste LevaPS! (nr 7/8 2011) berättar om hur ett av hennes knep för att hitta sin egen lycka är att läsa om andras tragedier och därigenom påminna sig om hur bra hon har det, ger tankarna på döden mig tillfälle att glädjas åt varje dag av detta fina liv som jag ändå lever, med alla mina kärlekar omkring mig. Om du också behöver påminnas, lyssna på Monica Nyströms Sommarprogram nästa gång du suckar dig igenom en diskmaskinsutplockning, berättelsen om hur hon blev lämnad ensam med två små barn sedan hennes man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag, och hur hon har hittat tillbaka till sin lycka.

Innan regnet kommer

2011-08-05T20:53:00.010+02:00

Tänk dig att du tar svärmors trädgårdsstolar och promenerar över till hennes musicerande grannfamilj. Anledningen är en av de där halvspontana trädgårdskonserterna som de brukar bjuda på under sommarveckorna. Ni är 40-talet personer i publiken, kvällen är ljum men lovar regn, fast inte riktigt, riktigt än... kanske. Sjöbrisen får seglen över uteplatsen/scenen att fladdra lojt, och ger sångerskans tunika bruk för sin volang. Över era huvuden seglar ett tranpar. Grannen som målar har placerat ut sina kraftfulla hästmotiv här och där i trädgården. Gott så, alldeles tillräckligt att skriva hem om och vårda som sommarminne.

Och så kan du konstatera att detta mos är överhöljt av grädde: gitarristen och värden Erik Steen är en skickligare (flamenco)gitarrist än vi i publiken kan begripa, på klaviatur har vi pianisten och kapellmästaren Kettil Medelius och på sång... på sång har vi Ann-Kristin Hedmark. Med ett helt liv i rösten och en utstrålning som kan smälta isberg - och säkert frysa till dem igen om det skulle behövas. Invald i min Erfarna Kvinnor Hall of Fame pronto. De är inte bara fullfjädrade musikanter utan också proffs på nuet, att ge oss det och hjälpa oss hålla fast vid det, en stund, en augustikväll innan regnet kommer.

Humor, respekt och åska

2011-08-03T21:54:00.005+02:00

När åskan har cirklat runt campingplatsen i bortåt en timme ger jag upp. Det går inte att sova. Är det inte blixtarna så är det åskmullret eller dånet av regnskurarna mot tältduken. Lika bra att plocka fram pannlampan och läsa lite. Jag vill ju gärna hinna igenom bokcirkelboken innan salongen träffas härnäst.

Boken heter Caipirinha med Döden, skriven av Maria Ernestam. Erica har just blivit dumpad av sin pojkvän och sambo när Döden knackar på, i form av en belevad man med solrynkor i ögonvrån. Han kommer inte för att hämta henne – än – utan bara för att prata lite, med någon som är tillräckligt öppen i sinnet och samtidigt illusionsfri för att kunna ta honom till sig. Jag fastnar för ett samtal, eller snarare en av Dödens utläggningar om livet, döden själv och kärleken:

- Är det ett misslyckande, detta att Tom och jag har gjort slut och att han kommer att bilda familj med någon annan? Kunde jag ha förhindrat det genom att vara på något sätt?
- Genom att vara någon annan, menar du? Dödens motfråga kom utan en sekunds betänketid. Vet du, Erica, det är inte första gången jag får den frågan och det lär inte vara den sista heller. Kunde jag, kunde hon, och så vidare, och så vidare. Kan du vara någon annan, det är mitt svar. Du handlade som du handlade för att du var du. Vad var det förresten du gjorde? Du lyssnade inte när du borde ha lyssnat. Han frågade inte igen trots att han borde ha frågat igen. Ni pratade för mycket eller för litet om rätt eller fel saker. Det tjänar inte mycket till att spekulera. Vill du gräva i det för egen del och komma fram till att allt hade kunnat bli bra om du bara hade varit snällare eller tålmodigare eller hjälpsammare, ja, gör det då. Men i så fall hade du inte varit den där komplexa, känslofyllda och ibland fullkomligt omöjliga personen som Tom måste ha fastnat för. Ibland tänker jag att när folk träffas för första gången så är de helt opåverkade av varandra. Två kraftfält som aldrig har mötts, och så sätter attraktionen igång. Han blev attraherad av dig så som du var innan du hade låtit honom påverka dig ett enda dugg. Och vice versa. Frågan är väl snarare, hur borde du ha gjort för att behålla den personlighet som du hade innan du mötte Tom, trots att du var tillsammans med Tom. Och hur skulle han ha gjort för att med Erica vara som utan Erica? Jag önskar att jag visste.

Ja, det är frågan: Hur bibehåller man sig själv samtidigt som tiden går vidare och man både vill och måste utvecklas? Målet kan ju inte vara att fortsätta vara likadan som när man träffade sin partner, men att utvecklas i sin egen kompassriktning, i och utanför det där gemensamma kraftfältet.

När jag ligger där och läser, med två tunna tältdukars skydd mot ovädret, har jag nyss fått veta att ett par av våra bästa vänner ska separera. Bästa, men kanske inte allra närmaste vänner, det kan vara skillnad på det. Vi gillar att göra samma saker, göra dem tillsammans och under tiden ha givande och roliga samtal. Visst har jag funderat på hur de får sina starka personligheter att kugga i varandra utan att skava, så som jag ofta gör när jag ser människor och relationer omkring mig. Vad kan jag lära mig av er?

Av dessa vänner har jag sugit i mig åtminstone två saker, sätt att vara, inspirationer. Och dem tror jag fortfarande på:

- Sättet att tala om varandra med respekt och uppskattning. Många av oss verkar drabbas av ”äsch, den här gamla trasan”-fenomenet också när vi talar om vår partner. Vi vill inte förhäva oss genom att skryta med honom eller henne, och det slutar istället med att vi förminskar en annan människa inför andra, och dessutom riskerar att ta åt oss av vad vi själva säger.

- Förmågan att använda humorn konstruktivt i familjeruljangsen. Som ett sätt att lätta på trycket och uttrycka det alla vet att alla vet. Men aldrig försåtligt eller elakt.

Inte minst i kombination är de rätt oslagbara, respekt och humor. Men de rår uppenbarligen inte på allt som livet utsätter oss för.

Alla dessa våra ungar

2011-07-30T21:25:00.001+02:00

Sommar i P1 med Nanne Grönwall och Svinalängorna på dvd (denna sommar är Sommar-program till matlagningen och filmkvällar när barnen somnat frekvent förekommande inslag i min semestervardag). Båda på temat uppväxt i missbrukarmiljö. Det gör så ont att jag nästan slutar andas när jag hör talas om barn som far illa för att deras föräldrar inte kan hantera alkohol. Och så tänker jag att hur usel jag än kan känna mig som mamma vissa stunder så är i alla fall detta något som mina ungar inte behöver uppleva. Aldrig har våra barn sett (eller ska de få se) sina föräldrar berusade. Aldrig händer det att våra fester går över styr. Tack alla fina vänner för att ni tänker likadant! Jag ska försöka minnas och trösta mig med, när jag känner mig otillräcklig, att även om jag ofta gör tokigt, säger dumt, har för dåligt tålamod, inte lyssnar ordentligt, kunde mycket bättre, så har mina ungar det ändå så mycket bättre än många många barn i världen.

PS! Lyssna på Nannes sommarprogram. Vilket fantastiskt maskrosbarn denna lilla kvinna är - jag hade ingen aning...

PS2! På Afrikas horn (liksom såklart på många andra håll i världen) kämpar mängder av små för sina liv just nu, medan vi sjunker djupare i TV-soffan med vår lördagsgodispåse. Ge vad du kan, exempelvis till Rädda Barnen eller Röda Korset.

PS3! Kortet är taget på mitt sommarparadis, som jag bloggat om flera gånger, och som jag just återvänt ifrån. Den här gången blev paradisvistelsen lite mer av sin motsats, vilket jag kanske återkommer till i ett senare inlägg - om inte annat så för att trösta den som fått för sig (och kanske stört sig över) att jag går omkring i ständig rosaskimrande förundran över livets ljuvlighet.

Ja faktiskt: Ännu en dag

2011-07-29T15:44:00.005+02:00

I dessa dagar går det inte att skriva något - som mitt förra inlägg till exempel - utan att vid genomläsning relatera det till den massiva sorg som har slagit undan fotfästet för så många föräldrar, vänner, syskon och andra anhöriga bara 40 mil härifrån. Om jag var en av dem, vad skulle jag inte ge för en håglös, regning semesterdag med alla familjemedlemmar i livet?

Själv har jag med nöd och näppe släppt in den sorgen i mig. Min starkaste impuls har istället varit önskan att spänna ut mig som en sköld runt vår öppensinnade 10-åring, som just nu har svårt för att få ihop sin världsbild till något som hamnar på plussidan. Många är de livsfilosofer i den åldern som skulle behöva en extra hud just nu, eller som kanske genom att gråta en skvätt varje kväll blir bättre och starkare människor när det är deras tur att styra världen. Det är i alla fall vad vi gör, hon och jag: gråter en skvätt och konstaterar att det känns bättre efter det, även om världens ondska, och godhet, är precis lika stor efteråt som den var innan.

Ännu en dag

2011-07-29T15:38:00.003+02:00

Jag kände det redan när jag vaknade i morse: det här är en sån där dag som jag inte vet vad jag ska göra av. En dag som jag inte kommer att kunna summera med tillfredsställande resultat ikväll när det är dags att lägga huvudet på kudden igen. Frukost, lunch och middag har intagits, men vad har skett däremellan? En tanke är att slutföra några av alla de småprojekt jag har på gång, men de känns lite futtiga, de kommer inte att kunna rättfärdiga en hel dag i min mentala bokföring. Ett lite större projekt – maskera och måla en vägg i det blivande nya badrummet – faller istället på att det kommer att ta hela dan, och det vill jag inte heller.

Vädret bygger på håglösheten, grått och med rejäla skurar emellanåt. Jag har alldeles kommit av mig med träning, så det känns inte heller aktuellt. Misstänker annars att det är vad jag skulle behöva, en rask promenad så att jag kommer hem äppelkindad och svettig men med schvung i steget. Mannen hör ett radioprogram där någon talar om vikten av att ge sitt skapande utrymme, precis den puff som behövdes för att faktiskt hamna här vid datorn. Inte vet jag om det är rätt ställe, men det är i alla fall något.

Jag kommer att tänka på artikeln i ett årsgammalt nummer av Leva! (nr 7-8 2010) som jag hittade i Marias guldgruva – tidningshyllan på toaletten – senast jag var där. Rubriken är Semestra som ett proffs och avslutningen är ett citat av stressforskaren Dan Hansson: ”Effektiv stresshantering inkluderar att sätta mål, att ta reda på vad du vill och systematiskt arbeta för att uppnå detta. Det beror på att hjärnans viktigaste uppgift är att ta reda på vad som händer i framtiden. Har du ingen plan kommer hjärnan att jobba på högvarv för att lista ut vad som väntar runt hörnet. Har vi mål gör det att vi – och våra hjärnor – kan slappna av mer.”

Jag som annars är skeptisk till alltför stor målfixering i arbetslivet tror att jag förstår vad Dan menar. Jag riktigt känner hur hjärnan prövar olika scenarier och hela tiden trasslar till det för sig själv. Hade jag i morse bestämt att detta skulle bli en lullardag där målet var en kvällssummering på plus minus noll så hade jag legat riktigt bra till just nu. Men kanske har jag ett mål ändå, det att känna mig nöjd med något när jag går till sängs, känna att dagen har tillfört något eget som varken gårdagen eller morgondagen kan erbjuda. Och kanske är svaret att tillsammans med Mannen lyssna igenom några bra sommarprogram medan vi rensar korgen med kantareller som han hjältemodigt bärgade hem i ösregnet tidigare idag. Mentala och gastronomiska delikatesser i skön förening? Första, andra, tredje – och där blev planen fastställd!

Hur skulle det kännas?

2011-07-17T17:08:00.003+02:00

Myser i efterglöden från Circle Way Camp i Mundekulla. Hur beskriver jag den här upplevelsen på ett sätt som gör den begriplig för dig som inte har varit där och som kanske aldrig skulle få för dig att åka på något liknande? Eller för dig som – precis som jag ibland – skulle kunna få för dig att göra en cynisk krök på läppen om någon berättade om cirkelsamtal, gemenskap och ringdanser med (från början) vilt främmande människor?

Om vi prövar såhär: Hur skulle det kännas

... att se ut över 40-talet nya vänner som för fem dagar sedan var främlingar. Du kan sedan länge alla namn, ser det goda i alla och får små hjärtknip av ömhet för dem du har hunnit prata lite närmare med.

... för dig som är förälder att se dina barn bemötas med intresse och respekt av alla, och uppleva deras sätt att svara med samma mynt.

... för dig som är kvinna att vistas fem dygn på ett ställe där benrakning, sminkning och behåbärande är precis lika valfritt som det är accepterat. OK if you do, OK if you don’t.

... att sitta på vägen hem med en kappsäck full av alla de positiva saker som din ”klan” (ungefär basgrupp) öste över dig under sista dagens uppskattningsbombning. Har du familj med dig sitter ni där med var sin lika värdefull skatt i knät.

... att ha haft ett par tillfällen varje dag där du i fullständig trygghet kan prata om precis det du tycker är viktigast just nu, med full uppmärksamhet och support från dina klanvänner.

... att få en påminnelse om människors fantastiska förmåga att hantera de mest krävande svårigheter, resa sig ur dem, bygga vidare på sina liv och skapa sina egna versioner av familj och nära sammanhang.

... att upptäcka att en ny samtalskanal har öppnats mellan familjens medlemmar. Du blir snart nog varse att den inte sänder för jämnan, men när den gör det inbjuder den till lyssnande och öppenhet.

De praktiska metoderna kan jag gärna berätta mer om. Så länge kan vi nöja oss med att de är enkla och tillåtande, banala skulle någon kanske säga. Men, som jag har skrivit tidigare, banalt är nästan alltid bra. Och varför inte ägna en semestervecka åt det som vi alla egentligen vet är vårt gemensamma mål. Vad det kan vara? Hör här!

Att spara i kvinnovaluta

2011-07-15T12:20:00.006+02:00

I samtalscirkeln på Mundekulla Circle Way Camp konstaterar jag att jag samlar på olika slags anknytningar till min mamma. Inte maniskt men stillsamt. Till och med en liten släng av hennes migrän kan vara välkommen, så länge den är liten och jag är övertygad om att det är ett arv från henne. En annan mamma-anknytning är mitt kartotek av kvinnor från generationerna före mig, ofta personer som jag möter i vardagen. Jag kanske inte kommer dem jättenära men jag lär känna dem tillräckligt för att hitta sidor och talanger som jag uppskattar och kan inspireras av. Ofta också en känsla av ömsesidig respekt och uppskattning. Istället för att ha en hel mamma att inspireras av och älska har jag en spargris som jag fyller med guldpengar från många olika håll. Den blir tung och värdefull, min spargris. Och verkar kunna förränta sig.

Ett nytt bidrag till spargrisen får jag där i samtalscirkeln i form av cirkelledaren Ellika Lindén. Ellika leder cirkeln, eller är den kanske, cirkeln som omsluter oss alla? Avspänt, lättsamt och samtidigt med fullständig närvaro. Grunden i samtalscirkeln är att fokusera all sin positiva uppmärksamhet på den som talar. Mer än att lyssna behöver man inte göra. Ska inte göra, åtminstone om man inte är säker på att kunna göra det med bibehållen närvaro och fokus på den som talar. Att tänka ut vad man ska säga stjäl ofta vår koncentration från den som talar. Och de där kloka sakerna vi vill säga, hur ofta är de avlastning för oss själva, eller glädjen i att berätta att vi har kommit på en sak, vet något, kan något. Kort sagt: det där ansvaret vi ofta känner för att bidra med något konstruktivt till den vi lyssnar på, det ansvaret skulle många samtal må bättre utan.

Men Ellika vet hur man gör, hon talar inte utifrån sin erfarenhet, hon tar rollen som vår inre röst, säger det som den borde ha sagt för länge sedan, och kanske har sagt, men utan att få gehör. Genom henne får den det. Jag känner hur mina sinnen är vidöppna. Utan medveten ansträngning suger de in hela hennes sätt att arbeta och vara i cirkeln. Och så får jag njuta av fem egna minuter med Ellika och den varma stödjande cirkeln runtomkring.

Några timmar senare finner jag mig som den stora famnen åt någon annan som just då behöver en sån. Det har väl hänt förut, men aldrig så naturligt, aldrig utan att först fundera på ”ska jag gå fram, hon verkar ledsen, kan det vara okej att jag kramar om henne, vad ska jag säga”. Plötsligt är det lika naturligt som när mina barn är ledsna: Kom nu här och var ledsen hos mig så funderar vi på varför senare, om du vill, om det behövs, på ditt sätt. Jag har fått en guldpeng i Ellika-valuta. Tack, den ska jag ta väl hand om!

Lev lite långsammare - du hinner fram ändå...

2011-07-12T21:22:00.008+02:00

... läser jag på svärmors kylskåp, och orden känns skrivna för just precis mig, just precis nu. Det är så jag vill leva, inte bara under min efterlängtade semester, utan hela tiden. Jag var inne på tanken för flera år sedan, att det var dags att, efter många år med hög fart, byta livstempo och växla ner, och Sara har bloggat om "tempokompetens" här. Jag tycker också att jag alltsomoftast har levt lite mera långsamt på sistone, först under timeout-året med minstingen och även under de första fyra månaderna av min senaste deltidsjobbtillvaro - med såväl kortare som färre arbetsdagar. Så varvades tempot - på grund av omständigheter som jag inte kunde råda över - upp under maj och juni, och jag fick smaka på det gamla välbekanta hetslivet igen. Och hela min kropp och själ skriker NEEEEEJ! Det är inte så jag vill ha det.

Nu har jag haft semester i en och en halv vecka och det stora lugnet börjar sprida sig långt ut i cellerna. Efter en vecka på vift går jag hemma och skrotar. Vi sover länge (eller i alla fall så länge den ett-och-ett-halvtåriga väckarklockan tillåter, vilket ofta är åtminstone till klockan åtta) och vi myser vidare med honom en stund sedan han vaknat. Frukosten får ta sin tid, både att plockas fram och att ätas. Och så fortsätter mina dagar. Det görs en del nytta, men i ganska maklig takt, och mest för att jag faktiskt vill, inte för att jag måste. Det görs också en hel del nöje - det umgås med trevliga människor, äts god mat (och ja, min teori om att laga nytt som ett sätt att göra det roligare funkar - so far!), badas med barnen, löses korsord, lyssnas på Sommar-program och tittas på filmer, fotboll och program från SvT Play.

Och det långsamma tempot gör så gott för själen. Till och med tvätthängning, diskmaskinsplock och ogräsrensning blir skönt meditativt när det utförs i stillhet och utan konkurrens om tiden med en massa andra viktigheter. I bilen blir jag en lugn och medvetet närvarande förare i stället för den där småstressade som jag skäms över att känna igen mig i, åtminstone lite grann, när jag läser Fredrik Backmans fina och viktiga krönika. Livsandarna återvänder, en efter en, och jag inser alltmer vad det är som får just mig att må riktigt gott. Det är lugnet och tiden. Och det är dags att ge mig själv ännu en hemläxa: att göra mitt allra bästa för att fortsätta leva långsamt också när allt drar igång igen i augusti.

En ros tar semester

2011-07-08T20:42:00.006+02:00

Så du min fina snutteburk, nu är det bara du och jag. Eller egentligen jag och jag. Din bildskärm är ju min spegel, ditt tangentbord min förlängda arm. En arm i vars ände det sitter en oftast vänligt sinnad webbkamera. Den hjälper mig att se mig själv utifrån, men utifrån mig själv, inte utifrån andra. Jag ska bara bli kompis med detta Word 2010, gränssnittet som ska vara så intuitivt. Visst, ge mig ett par nya händer och förklara för mig att de nya är mycket mer intuitiva än de jag hade innan. Sure, som barnen säger. Inte för mig, som är halva Polishusets informella korridorstöd i gammel-word. Inte än, men det kommer väl.

På skrivbordet till denna min alldeles egna hjärnfilial har jag lagt en vacker ros från skolavslutningens utflykt till Rosenparken i exotiska Araby. En ros som ser ut som jag känner mig ibland, och vill känna mig resten av tiden. Helt klart en ros, med något visset blad, lite ovanlig färg och alldeles öppen.

Nu börjar fem veckors semester och eftertanke inför en höst som är ett steg. Ena foten är lyft, det känner jag. Det passar bra att vi håller oss i Sverige i år. Jag vill öva mig på att vara där jag är, även om det råkar vara ståendes på ett ben. Fokus, min käre Watson, inte minst på ett ben behövs fokus. Ett indianläger och en kajakcampingtur är nog ett bra recept. Får se om jag och kajaken kan lära oss (rock’n’)rollen, det skulle göra mig glad. Kajaken som min sjöjungfrustjärt.

De flesta prylar kan man undvara. Min dator och min kajak skulle jag sörja. Nu öppnar jag mina kronblad för semestern.

Namaste!

Sommartrolleri

2011-07-05T22:09:00.007+02:00

För ett år sedan delade jag med mig av mina trixigaste småknep för att känna lite mindre motstånd mot de där vardagstråksysslorna. Nu är det sommar igen och jag tänker plocka fram ännu ett litet trolleri ur rockärmen och låta det genomgå det vannestålska konsumenttestet. Ska det svara upp mot produktbeskrivningen, månntro? Det handlar om... matlagning! En syssla som - att döma av alla miljarder TV-program, kokböcker, mattidskrifter och recept i allt från livsstilsmagasin till Coop-tidningar - är något som "alla andra" (fast ni som jag vet hur det är med det uttrycket) tycker är hur lajbans som helst. Det tycker inte jag.

Jomenvisst, med trevliga människor på ingående eller - ännu bättre - på kökssoffan med ett glas vin, eller bredvid mig vid diskbänken, kan det vara riktigt mysigt. Då lagas ju också ofta något extra smarrigt, vilket helt klart ökar trevlighetsfaktorn i själva tillagandet. Men alla de där andra hundratals måltiderna mitt i vardagen. Som jag har skrivit om tidigare fuskas det en hel del härhemma. Det äts ganska ofta flingor och mjölk till kvällsmat, och inte räds vi falukorv och makaroner heller. Turligt nog är barnen varken undernärda eller överviktiga, och friskare ungar har jag väl aldrig träffat, så helt fel ute kan vi nu inte vara.

Men så kommer sommar och semester. Underbara ljuva ledighet utan väckarklockor (annat än lillprins Bus) och med fågelsång till frukosten. Ja, jag älskar den här tiden men av någon outgrundlig anledning halkar vi in i sommarkönsrollsfällan. Vi, som är så jämställda att vi knappt får jämställdhetsföräldrabonusen för att min man är hemma för länge! Och där frun i huset gjort karriär medan mannen tagit huvudansvar för alla ungar i alla år. Plötsligt byggs det och målas av maken och lilla frun lagar mat. Och lagar mat. Och lagar mat. Och sliter sitt hår över den stackars falukorven som än en gång ska stoppas in i ugnen.

Och det är här lilla sommartrolleriet kommer in i bilden. I år ska jag pröva nåt nytt. Här ska lagas nya spännande rätter varje dag ... eller, i alla fall, varannan. Jag ska utforska alla receptböckerna i hyllan, pärmen med urklipp på rätter som aldrig lagats, Arlaköket och Tasteline. Tänker mig att det därmed blir lite lite roligare, och att jag lär mig en massa nytt som jag kan ta med in i hösttråkköket. Kanske blir det på det sättet lite färre flingkvällsmatar i höst, och kanske kanske lär sig mina ungar - som jag inte kan skryta med att jag har lärt att äta allt - att uppskatta ett större smörgåsbord än det som vanligtvis serveras. Och OBS! detta gör jag för min alldeles egen (och för all del övriga familjens skull), inte för att det är trendigt att gilla matlagning! (Och ja, jag ska nog hjälpa till att gjuta altanbetonggrunden också, minsann...)

Delad glädje = energi 2

2011-06-29T21:48:00.009+02:00

På fredag är det Negativa Dagen på Facebook. Såhär lyder programförklaringen:

Är du trött på att höra om folks löprundor, gosiga bebisar/hundar/pojkvänner, fredagsmys i soffan med älsklingen och barhäng med bästa bästa vännerna? Då är denna dag något för dig. Vi tror, att tvärtemot vad vår motsats Positiva Dagen vill hävda, så är inte folks gnäll i statusrader det främsta problemet med facebook. Det främsta problemet är att vi blir så jäkla provocerade av våra vänners gulligullstatusar att vi snart överväger att gömma alla vänner som ens knystar om ett glas vin i soffan eller en kopp te framför brasan medan regnet öser ner utanför.

Ja, ja, jag fattar att det finns humor i detta, men samtidigt ligger det garanterat ett par nypor allvar bakom. Somliga provoceras av att höra om andras livstrivsel. Och det provocerar mig. Varför kan man inte glädjas och låta energin smitta av sig? Själv tycker jag det är en ynnest att få vara mednjutare på distans på den svettiga löprundan, med glaset vin i soffan eller koppen te framför brasan - oavsett om jag själv är på toppenhumör eller inte. Är jag själv låg kan en sådan statusrad snarare lyfta än sänka.

Självklart har vi alla rätt att må skit, rätt att gnälla av oss ibland (även på Facebook), men jag tror som Dalai Lama, det som är negativt är vi så bra på att älta ändå, så vi behöver inte anstränga oss för att lyfta fram det. Så, nej, jag tänker inte delta i Negativa dagen. Jag går på en högst välförtjänt semester, men eftersom jag ska ut och tälta och fortfarande inte har internet i mobilen kommer jag inte att kunna berätta om hur bra det känns på Facebook. Och tur är väl det, då behöver ju i alla fall ingen bli provocerad den här gången (det var säkert tillräckligt irriterande att jag njöt av varmt kvällsdopp och trädgårdspicknick idag)!

Rikt land som vi bor i

2011-06-25T22:13:00.003+02:00

Mitt förra inlägg förde mig in på en tes som jag har samlat spaningar för rätt länge nu: Jag lever i ett rikt land, rikt på riktigt. Det var inte smultronrubinerna vid vägkanten som väckte tanken även om de gott kan få vara med i indiciesamlingen. Nej, jag associerade vidare från barnet med Downs syndrom till det faktum att allt fler svenska familjer adopterar barn med funktionsnedsättningar. Möjligheterna är ingalunda lika för alla, fördomar krymper men finns ändå kvar, så Sverige bjuder inte på något idealläge för funktionshindrade. Ändå finns det allt fler föräldrar som har kraft och vilja att ta sig an ett föräldraskap som är särskilt krävande, som inte följer mallarna och som på nära håll, i tid och rum, har beskrivits som något ingen frivilligt kan vilja vara del av. Det tycker jag är strongt.

Allt fler familjer önskar sig också ett tredje barn, och får det. I en tid då vi alla sägs vara egocentrerade materialister. Hur hänger det ihop? Och säga vad man vill om folkhemmets nedmontering, men föräldraförsäkringen står starkare än någonsin och är så närande som något kan vara.

En annan lite mer materiell aspekt på rikedom fick jag syn på när jag flanerade in i Domkyrkan häromdagen. Tänk att det finns fantastiska, stora byggnader med vackra konstverk i alla hörn, byggnader som står öppna hela dagarna för att ge mig och andra en stilla tankestund. Och – tänker jag när vi kör hem efter midsommarfirandet – bara det att vi har en radiokanal som kan få för sig att sända ”ett kontemplativt program i förundran över fåglar”. Ett sådant land kan inte vara fattigt, varken i anden eller någon annanstans. Den som vill kan lyssna på söndag kl. 11.03.

Smultron och fantasi

2011-06-25T22:03:00.003+02:00

På cykelvägen hem mot midsommarhelgen, jag, Mannen och fina H. Jag har skrivit tidigare om det braiga med en hemväg som är tillräckligt lång, som har en mitt. Den här gången hinner vi med att äta svällande smultron, alldeles vid vägkanten men säkert nyttigare än det mesta som finns i mataffären. Vi hinner stanna och titta ut över två sjöar från sundet emellan dem. Och vi hinner resonera oss igenom de flesta av H:s olika framidsscenarion, från arkitekt eller ingenjör till hotelldirektör. Allt är möjligt och jag undrar när det är man börjar säga ”Nja, det där är ju rätt svårt. Det går nog inte.” Hur länge är det okej att drömma, fläska på det ena efter det andra? Jag har förstått att en del tycker att 42-åringar har passerat den gränsen.

H, däremot, kan ju först bli arkitekt så hon kan rita hotellet som hon ska driva, och när hon drivit det några år kan hon bli hotellprovare som åker runt och bor på alla hotell och äter deras goda mat. Fast då blir det ju lite mycket resande, hon som har tittat ut exakt vilken lägenhet hon ska bo i här i Växjö.

Jag kommer att tänka på en berättelse från en kvinna som fått ett barn med Downs syndrom. Den varma föräldralyckan, men med en sorgkant för allt det som inte blev, det som hon kanske aldrig hade föreställt sig medvetet men som hon nu ändå hade förlorat. Det som hon inte ens kan få sig till att fantisera om på cykelvägen hem. Förlorade fantasier kostar sorg, det ser man så mycket lättare när barn är inblandade.

Patti säger: Gör något nytt!

2011-06-21T14:18:00.003+02:00

Det var ju inte alls cyklande jag hade tänkt skriva om när jag satte mig vid datorn efter den litterära salongens sammanträde för någon vecka sedan, utan boken vi hade läst och pratade om. Patti Smiths Just Kids valdes lägligt, dagen före nyheten att Patti Smith utsetts till Polarprisvinnare.

Jag satte högst betyg av oss alla den här gången, 4 -, och det gjorde mig nöjd. Dels för att jag inte fastnade i att läsa boken extra kritiskt för att just jag hade valt den, dels eftersom boken inte var den sorten jag brukar falla för. Jag som gillar rom-coms, lyckliga slut, innerliga och inifrånbyggda personporträtt föll för en bok nästan helt utan känslobeskrivningar, med ett rakt och kärvt språk och en ännu rakare tidslinje som berättarteknisk ledstång.

Den där enkelspåriga kronologin blev en av bokens finesser för mig, andra tyckte istället att den förde tankarna till mellanstadiets skoluppsatser om sommarlovet. På radio hörde jag någon säga att tidningar berättar historien framlänges, medan historieböckerna går från andra hållet. Den här boken börjar från början och slutar i slutet, utan förnumstiga ”och-som-vi-alla-vet-blev-ju”-blinkningar till läsaren – och det trots att både vi och författaren vet en hel del om hur det faktiskt slutade.

I mina ögon har den här boken en tydlig sensmoral: Framgång står inte stämplad i pannan på alla som så småningom når dit. Vad tror ni att en Idol- eller Talang-jury hade sagt om den besökt det trånga rummet på Chelsea Hotel, där Patti Smith och Robert Mapplethorp sitter i sängen och klipper bilder till collage, skriver dikter och trär pärlhalsband med flugfiskefjädrar och dödskallepärlor? Hur sannolikt är: ”Klart att du blir en av epokens viktigaste rockpoeter och du en världsberömd fotograf, det syns ju lång väg.”

Det andra som slår mig är hur oerhört moderna de var, Patti och Robert (boken handlar lika mycket om dem båda och om deras konstnärskap). Att vara androgyn i sin framtoning, homo- eller bisexuell, sammanboende ogift, till synes ointresserad av allt som kan förknippas med ett Svensson-liv – det går väl an nu, men här handlar det om människor födda på 1940-talet i allt annat än avant garde-familjer, bland de första kullarna som fick tillfälle att slå en liten lov in i ungdomskulturen på vägen mellan barn- och vuxenliv. Den moderna känslan förstärks av bokens foton av huvudpersonerna: De skulle båda kunna vandra Växjös, Stockholms eller New Yorks gator fram idag och betraktas som intressanta, stilsäkra och åtråvärda.

Just det får mig att tänka på att boken har sitt fokus på sent 1960-tal–tidigt 1970-tal. Den tidsperioden har verkligen något särskilt som inte bleknar i första taget. Kanske har min bror berett vägen för den insikten, han som började digga Stones som åtta-tioåring i början på 1980-talet och som har gråtit äkta salta tårar över att aldrig någonsin få uppleva Woodstock-festivalen. Han gav mig en bakgrundsdos av Sympathy for the Devil, Crosby, Stills, Nash & Young och allt det där. Patti Smith romantiserar inte, men om nutidens mantran är ”upplev” och ”var lycklig” så var nog den tidens, i hennes kretsar, ”vad du än gör, gör något nytt”.

Veckans hemläxa: Att inte vara till lags!

2011-06-19T19:32:00.001+02:00

Genom livet har jag alltför ofta ansträngt mig för att vara till lags, passa in, vara vän med, inte göra mig obekväm med människor i min omgivning. Alldeles för rädd för att inte vara omtyckt. Av någon anledning har jag haft mycket lättare att sätta ner foten i sammanhang med vilt främmande människor. Tänk taxichaufförer som försöker blåsa mig på alldeles för många pengar. Då jädrar är madam inte nådig - och oftast får hon som hon vill. Likadant med mannen och barnen, på dem ryts det också från tårna med ojämna mellanrum. Varför är det då så svårt att säga ifrån, säga nej i andra sammanhang, till de där mittemellanpersonerna (som jag känner, men som inte är allra närmast mitt hjärta)? Var kommer denna konflikträdsla ifrån?

Trots ett år i psykoterapi har jag inte lyckats gräva fram något i min barndom som riktigt motiverar mitt beteendemönster. Jag hade en syster att tjafsa med och föräldrar som satte gränser och inte tassade på tå för mig. Möjligen ligger det där mobbingåret på högstadiet och spökar, men annars, nada. Men visst kan man ge sig själv hemläxor även om man fyllt 42?! Stärkt av framgången då jag vid två tillfällen i helt olika sammanhang den senaste tiden har satt ner foten - och sett att det gett resultat - bestämmer jag mig för att försöka vara lite mindre Mesiga Mia och lite mer Kajsa Kavat.

Jag plussar på ännu mer på min gå-min-egen-väg-och-inte-vara-till-lags-känsla med en intervju med vackra och kloka existentiella-frågor-programledaren Anna Lindman Barsk i senaste numret av PS!Leva (06, 20011) som känner sig lite sådär som jag, men jobbar på det och bl.a. inspireras av bådas vår favvovärmländska: "Det är så skönt att Hanna Hellqvist har börjat på tv. Hon är som hon är, tar för sig och förställer sig inte. Hon försöker inte leva upp till någon speciell roll". Yes, Hanna, you will be my role model! Och nu läxar jag vidare: våga vara just precis jag, våga vägra!

Färdigflämtat - för den här gången

2011-06-18T21:29:00.003+02:00

Jag har kommit till slutet av en drygt tre veckor lång jobba-nästan-jämt-tunnel och såhär i svallvågorna inser jag hur längesen det var som jag höll på i det här tempot, med jobb hela dagarna och därtill kvällar och helger. Tänk att en sådan tillvaro var mer regel än undantag för mig under en ganska lång period av mitt liv, och fortfarande är det hos många av mina kollegor. Minns när personalkonsulenten på jobbet utbrast "Nä, Maria, det är inte normalt att ha dåligt samvete för att man tittar på Ally McBeal en timme, en vardagkväll i veckan, i stället för att jobba...". Vilken tur ändå att jag nästan gick i väggen så tidigt i mitt liv och började inse vad det var jag höll på med.

Numera klarar jag av en tuff period - om den inte blir för långdragen. Är det bara mycket att göra, med hyfsat angenäma arbetsuppgifter, kan det till och med kännas lite skönt, lite som den där ovalfriheten jag bloggade om för ett tag sedan. Inga val, ingen tid att fundera, bara brassa på. Men när den höga arbetsbelastningen kombineras med något mentalt tyngande, som en konflikt med en kollega eller ett jobbuppdrag jag verkligen inte trivs med, då känner jag att min tröskel är låg. Då tutar larmet högt i mina öron - jag sover dåligt, blir irriterad på barnen, gnällig inför mannen och vännerna. Dags att dra i nödbromsen!

Sådär kämpigt blev det den här gången, Men nu är det över, jag har slutat flämta efter mental luft och börjat andas långa djupa andetag igen. Jag ser världen i klarare färger, jag sover på natten, jag lyssnar på mina fina ungar igen. Och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång.

Mera mirakel

2011-06-15T20:45:00.006+02:00

Senaste dagarnas rapporter från vardagsmirakelobservatören: en nyfödd liten kalv på darriga ben i grannens hage. Trots att vi är sena till skolan måste vi helt enkelt bara stanna bilen ett par sekunder och utbrista i ett långt "åhhhhhh". Och så en stund senare, mitt på snabba raksträckan in till jobbet:en hel liten ankfamilj på promenad i sakta mak. Så långt ifrån stress man kan komma, så självklara. Det är bara att stanna och le med hela hjärtat. Och så den lilla lilla rävungen som strosar i samma lugna tempo över stora vägen.

Man kan inte annat än fascineras av alla dessa små mirakel omkring oss. Annars är jag faktiskt inte - trots att jag är uppväxt på landet och älskar att bo där - någon Skogsmulle. Jag njuter enormt av solnedgångar, den doftande jasminbusken och alla dessa söta djur som jag snubblar över i olika sammanhang, men jag erkänner: visst var jag Frilufsare som barn, men ärligt talat var jag mer förtjust i smörknivstäljning och pinnbrödsgrillning än att utforska skalbaggar och blommor. Och jag försöker anstränga mig, men det sitter i - jag campar hellre på campingplats än i skogen, jag reser hellre till havet eller stan än till skogen. Jag säger som en vän sa häromdagen: "Jag vill så gärna gilla att vara ute i skogen, jag trodde att det skulle bli så när jag fick barn, men ...".

Därför gläds jag åt att mina egna barn är mer nyfikna på skogssniglar och daggmaskar än jag var och är, och häromdagen hittade jag de perfekta mamma-har-varit-borta-mycket-och-dövar-sitt-dåliga-samvete-presenterna: en Min-första-blombok till sexåringen och en Min-första-insektsbok till nioåringen. Underbara små betraktelser med vackra bilder, lite fakta och framförallt: en kryss-sida för varje upptäckt, med plats att fylla i när och var mötet skedde. Åh, vad jag önskar de här ungarna oändligt mycket underbar medveten närvaro och förmåga att njuta av alla de små vardagsmiraklen i livet.

Våga cykla - om du vill

2011-06-09T07:31:00.005+02:00

Hemma från kvällens litterära salong efter en cykeltur i den ljusa klockan-elva-skymningen, längs sjö och genom vackraste bokskog. Vid såna tillfällen undrar jag hur någon kan se ett flitigt cyklande som en uppoffring. Och: hur kommer det sig att hela samhället accepterar att en så stor andel av befolkningen – särskilt kvinnor, som ju enligt alla studier lever betydligt farligare i sina hem – låter rädslan för att vistas ensam utomhus efter klockan 19 bli en självklarhet som får styra livet; bort från miljövänligt naturmöte med inbyggd vardagsmotion och filosofistund som cyklande eller promenerande kan vara och är för många av oss, till ett okritiskt accepterande av att det är klart att jag tar bilen, att jag måste ta bilen.

Vore inte den rädslan lika självklart att satsa resurser på som att bearbeta fördomar om främlingar och upplysa om rökningens skadeverkningar. Jag kan inte komma på en enda samhällsinstans som jobbar på att försöka slå hål på den förgivettagenheten. En ny innebörd för begreppet Reclaim the street kanske? Och den här gången med samma intresse som Polisen. Dess uppdrag är ju faktiskt inte bara att minska brottsligheten utan också att öka tryggheten…

Äkta vara IV: Ett äkta dilemma

2011-06-08T14:00:00.004+02:00

Jag har visst utlovat ett dilemma om att vara äkta:

En väns bror blir lämnad av sin sambo samtidigt som deras mor ligger för döden. Min vän är upprörd över ex-svägerskans beteende. Hur kunde hon? Just då, när de alla var helt under isen. Min spontana reaktion: ”Måste hon gå så måste hon.” Inte det svar min vän hade väntat sig, och ingen åsikt hon delade.

Efteråt funderar jag över min tvärsäkerhet – den dyker upp så sällan att den alltid överraskar mig, jag som är van att ta eftertanken före. Hur hade jag känt om det var jag som blev lämnad när jag var som svagast? Är det sån jag är? En som skulle kunna resa sig och gå när jag behövs som bäst?

När jag pratar om detta med Mannen kommer vi fram till några saker som vi båda önskar och hoppas om vi skulle hamna i en sån situation.
…Att vår kontakt förblir så nära och öppen att det inte kommer som en blixt från klar himmel den dag relationen knakar.
…Att ingen av oss skulle klara, eller vilja, hålla masken en längre tid inför den andre.
…Att vi även i ett dubbelt krisläge skulle försöka stötta varann. Erkänna att kärleken inte blomstrar men tills vidare fokusera på att bära varann genom den andra krisen, vad den nu består i. Göra det på medmänskliga eller vänskapliga grunder.

Allt detta är fromma förhoppningar, jag vet, men har man inga såna i förväg lär det inte bli lättare att navigera när man väl står där mitt i dilemmat. Så tänker jag. Hur tänker du?

Vardagsmirakel

2011-06-02T22:04:00.002+02:00

Ibland känns det - trots allt läsande, bloggande, grubblande och samtalande med kloka människor - som att jag står och stampar på ruta ett i min utveckling av Maria AB. Så är det förstås inte, jag har klättrat en hel del pinnhål på många plan, men ni förstår nog vad jag menar. (Som när jag än en gång sitter där på den höga stolen på mötet med fina docenterna, och känner att benen inte når ner till marken, samtidigt som jag till råga på allt dubbelstraffar mig själv med att tänka att vad korkad jag är som inte kan sluta banka mig själv i skallen och nån gång tycka att jag duger ändå...).

Men på ett plan känner jag med kropp, hjärna och hjärta att det har hänt något. Jag har blivit väldans mycket bättre på att upptäcka och njuta av det där som HC Andersen så fint beskriver: "Hela världen är en rad undervek men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag" (ur senaste numret av Landstinget Kronobergs fina må-bra-tidning Det Goda Livet). Mitt i en period med enormt hög arbetsbelastning, då jag kämpar med en jättehög med uppsatser såväl sena kvällar som röda dagar, har jag numera förmågan att faktiskt se de där små miraklen: grönskan längs vägen till jobbet, gonattsagan tätt tätt intill sexåringen, diskussionerna om att våga gå sin egen väg med nioåringen, 20-åringens bubblande glädje över att ha klarat av sin första uppsatsopponering på universitetet, frukosten på farstutrappan ackompanjerad av fågelsång och glada tjoanden från en yster liten baby på grönbete i gräset.

Mitt i allt härjet är jag så lycklig. Och det är så enkelt.

Att äta marshmallows - eller inte

2011-06-02T08:48:00.003+02:00

Jag tror jag börjar förstå vad hemläxan handlar om den här gången. Förstå läxan, instruktionerna alltså, men ändå vara långt från att ha löst den. Jag behöver markkänning, fötter på fast mark som tar ett steg i taget, känna varje steg genom hela kroppen. Fokus på det som jag kan och behöver göra just där jag är nu.

Jag vet ju vart jag är på väg, eller i alla fall vad som är de närmaste stegen mot att låta Livstidsprojekten få mer utrymme, för det är det jag längtar efter. Men på vägen dit skulle jag behöva sällskap av vännerna Tålamod och Förtröstan. Jag vill inte bli som kvinnan som blev sur och irriterad varje gång hon behövde tanka bilen. Hon ville ju bara köra med den, men i dealen ingår att bilar måste tankas, arbetsuppgifter utföras och mat tillagas.

Det går att se den tid jag är i nu som en kurs i att vara där jag är även om jag hellre vore någon annanstans, eller snarare hade en annan fördelning av tid och engagemang på de olika temana i mitt liv.

Till saken hör att jag är skeptisk till det där med att vänta på något gott, som att det skulle vara något enbart gott. Jag blir skeptisk när jag hör om marshmallow-experimenten, där fyraåriga barn utlovas en andra marshmallow i belöning om de kan låta bli att äta upp den första under den kvart de får vistas ensamma i ett rum – ensamma med en marshmallow som kan fördubblas. Kontentan av experimentet är att en tredjedel av barnen klarar att hantera frestelsen, får sina två marshmallows – och är framgångsrika och lyckliga vid en uppföljningsstudie 15 år senare. Resultaten för de övriga två tredjedelarna är inte alls lika positiva.

Det jag vänder mig emot är tesen att det alltid är bra med självkontroll och att vänta med det man vill göra, som exempelvis Joachim de Posada hävdar här, varvat med rara marshmallowkämpande barn. (Har för övrigt ingen aning om vem Joachim de Posada är.) Har vi inte alla hört talas om för många hjärtinfarkter vid 65,5 års ålder för att tro på den enkla världsbilden?

Jag äter en marshmallow nu, när jag sitter här och bloggar. Imorgon åker jag till jobbet och försöker underlätta för mina medarbetare inför årets tuffaste arbetsdag. Kanske är det att avstå marshmallown sovmorgon och helledig dag, som jag har inom räckhåll. Men det är å andra sidan en del i hemläxan: Gör det som är det rätta utifrån där du är just nu. För det är där du är. Tids nog är du någon annanstans.

Äkta vara III: Äkta för mig, kanske för dig?

2011-05-28T15:16:00.004+02:00

Mera om detta med att vara äkta. Vad tycker jag är äkta hos mig själv? Det är ju bara där, gubevars, som man vet vad som är äkta och inte. Bloggen är min klickmanick i vardagen (en sån man har för att uppfostra hundar med bara uppmuntran, inga bannor), så om jag plockar fram några sätt jag känner mig äkta på, och som gör mig gott, kanske de kan bli fler och oftare återkommande?

På jobbet:
- När jag är öppen med vart jag är på väg jobbmässigt – mot chefer och kolleger. Just nu innebär det att jag vill tagga ner ett snäpp på jobbet för att kunna lägga mer engagemang på Livstidsprojekten – bok, blogg, företag, föredrag och vad det månde bliva. Och det vet alla som behöver veta det, och säkert några till. Många har sagt det förr: Det blir så enkelt om man säger hur det är för då behöver man inte komma ihåg vad man har sagt.

- När jag driver en fråga som inte följer de vanliga mönstren, där jag får olika besked från olika håll om hur den ska hanteras, vem som bestämmer och vart jag ska vända mig härnäst. Mitt bästa knep är att luska rätt på vilka jag behöver samla i samma rum för att få alla aspekter belysta samtidigt och i bästa fall komma till skott. Det här är inte bara praktiskt, det hjälper mig och alla andra inblandade att hålla oss ifrån 180-gradersbeteende (motstridiga versioner av resonemanget beroende på vilken aktör man talar med) till 360-gradersmännsikan som vi pratar om så ofta här på Livstid – den som klarar att bli sedd från alla håll samtidigt och som står för den 3D-bild som framträder.

Med barnen:
- Jag hör dottern meddela på telefon till sin kompis: ”Det skulle vara jättekul att leka med dig, men inte just idag. Jag känner för att bara vara hemma. Hur har du det i nästa vecka?” Inget jag kan ta åt mig äran för, det är hennes alldeles egna formulering. Om jag har gjort nåt så är det nåt jag inte har gjort: försett henne med påhittade ursäkter när hon inte har lust att leka, eller förebrått henne när hon väljer att avstå. En vit lögn kan visst sitta fint då och då, för både avsändare och mottagare, men jag gillar när både jag och barnen sparar dem till då de faktiskt behövs.

I vuxenrelationer:
- Jag har bestämt mig för att aldrig dölja mina klädinköp för min man, eller ”sitta och vara social” med honom (som en bekant uttryckte det) en fredagskväll fastän jag är dödstrött. Han förtjänar mer spirituellt sällskap än så! Bryter jag våra gemensamma familjeregler gentemot barnen när Mannen inte är hemma vill jag stå för det, även om det kanske inte är något jag redovisar i tre skriftliga exemplar när han kommer hem...

Några nedslag i min äkthetskarta, som den ser ut just nu. Jag säger inte att den förblir sån, eller att någon annan borde ta efter den, men så ser den ut. Kanske borde jag göra ett inlägg också om de gånger jag inte är äkta, men det blir lite knepigt. Bloggen är ju i sig ett enda stort äkthetsprojekt. Som en frisbee – 360 grader rätt ut i cyberspace.

I nästa avsnitt av äkta-serien: ett saftigt äkthetsdilemma.

Återbesök i längtansrymden

2011-05-20T09:35:00.007+02:00

I förrgår packade jag ryggsäcken och gjorde som jag med jämna mellanrum får förmånen att göra i det jobb jag har - att resa iväg några dagar för att (i bästa fall) inspirera och inspireras tillsammans med en massa människor på en intressant konferens. Det har blivit många genom åren, det ser jag inte minst i skålen i min kontorsbokhylla, där jag samlat alla namnskyltar, som ett litet minne av alla de där kunskaperna och tankarna som vidgat sin upptäckarkrets.

För varje år jag lever och för varje unge jag föder blir det lite lite tyngre att åka iväg. Trodde nog att det skulle bli tvärtom, att jag skulle vänja mig, men jag kan konstatera att jag i stället blir blödigare. Och samtidigt, jag njuter ju så av den där lilla bubblan, där jag är bara jag och inte behöver hålla koll på en massa andra människors behov, vilket vi fantastiska kaosfamiljsmödrar alltsomoftast tycker att vi måste göra när vi är hemmavid (och ibland glömmer att jorden ofta snurrar på rätt bra ändå). Beroende på konferensens upplägg blir bubblan mer eller mindre elastisk, men jag blir allt bättre på att ta ansvar för att tänja åt mig små egenstunder, även i den mest innehållsrika och programspäckade tillställning.

Och så var det ju det där med längtansrymden, Bodil Jönssons vackra ord, ett av de där sällsynta som gör känslan som de beskriver ännu mer intensiv bara för att ordet i sig är så njutbart att tänka på eller uttala. När jag reser bort ett par-tre dagar får jag precis lagom mycket längtansrymd. Jag är borta tillräckligt länge för att verkligen sakna dem därhemma ända in i hjärteroten, men inte så länge att det hela börjar anta tandvärksproportioner. I skrivande stund sitter jag på tåget från Stockholm och njuter av min längtansrymd som om ungefär två timmar, om SJ inte hittar på något av sina hyss, ska förbytas i intensiv medveten tillsammansnärvaro. Efter en vecka då hela famljen dessutom varit sjuk kan den ju inte bli annat än njutbar! Hoppas din helg blir det också!

Äkta vara II: Vem kan man lita på?

2011-05-15T19:00:00.000+02:00

På samma ledarskapsutbildning som jag nämner i förra inlägget gjorde vi en ledarspegel: en kursare intervjuade några av mina kolleger, medarbetare och chefer och sammanställde svaren till en spegelbild som jag fick ta del av, och jag gjorde detsamma för någon annan. En grupp nyckelord som jag sedan dess jobbar med att ta till mig är – i stigande svårighetsgrad – ärlig, hög integritet och tydlig. Ärlighet är förstås en dygd för varje duktig flicka, men kan man verkligen vara tydlig utanpå när det ibland känns inuti som att pippilottorna sitter kvar i håret och benen bara når halvvägs ner från skrivbordsstolen?

Epiteten har nu dykt upp i så många sammanhang att min motståndskraft börjar brytas ner. Ungefär som komplimanger för en näsa man alltid har haft komplex för: ska jag kämpa emot hela världen och fortsätta våndas eller ska jag bestämma mig för att världen – i detta undantagsfall – kanske har lite rätt och jag rätt fel? Och kan jag hitta några tankegångar som gör det lättare för mig att skruva lite på den här delen av min självbild? Jag har kommit på några:

- Omgivningen och jag har olika bedömningsgrunder: Den ser vissa men inte alls alla de tillfällen då det här inifrån är så uppenbart att jag fegar. Däremot ser andra de tillfällen då jag faktiskt kliver fram och tar ställning, medan de gångerna försvinner i mängden för mig. Kanske kan jag ändå hålla med om att tillfällena då jag vågar, eller bara måste, har blivit fler med åren.

- När jag ser tillbaka på mina tuffaste faser i livet så ser jag också hur jag har kommit ur dem: genom att bryta upp ytan och släppa fram det som finns under. Bryta upp, skriver jag, som om det var något jag valde. Bryta ihop är kanske mer sanningsenligt, bryta ihop så allt forsar ut och man sen kan börja om. Helst vill jag braka genom isen som jag skrev en gång i en dikt utan att förstå vad jag menade. Det har jag gjort några gånger, aldrig har det varit lätt men alltid har det blivit bättre efteråt. Kanske har det gjort mig lite mindre rädd för sanningar än jag var en gång.

- Jag belastar mig ofta med att vara för mån om att vara sams med människor, att det gör mig mindre ärlig. Men glöm inte att många av oss som vill vara sams med andra har samma behov i förhållande till oss själva. Jag hymlar inte med att jag helst vill bli älskad av alla, men måste jag välja någon är det ju ändå jag som måste stå ut med mig hela tiden. Det är vi som i samma kropp ska sova gott om natten och vakna stilla och mjukt. Kanske gör det där behovet av att vara i frid med mig själv att jag vågar ta strid oftare än jag skulle ha gjort annars.

Om jag nu tar till mig vad andra säger och mitt eget resonemang för det också med sig något annat, som inte är fullt så behagligt att tänka på: Om nu vissa (säkert inte alla man kan fråga, men vissa) envisas med att beskriva mig som ärlig och tydlig, så måste ju det vara i förhållande till något. Tänk om alla andra inte är sådär raka och starka och påtlitliga som jag alltid har trott. I så fall - borde jag lita mindre på dem än jag har gjort hittills? Men då blir ju jag mer återhållsam - och därmed mindre ärlig.

Äkta vara I: Putsa din yta

2011-05-13T22:58:00.002+02:00

Plötsligt ramlar exemplen över mig som har med äkthet och yta att göra. I Jusek-tidningen (nr 3 2011) skriver juridikstuderande Carolina Westerlund om hur juriststudenterna ständigt uppmanas att ”bygga sina nätverk” bland kursarna. Inte skaffa vänner som man verkligen gillar, utan skapa framtida jobbgynnande kanaler. Vad gör det för klimatet när man utöver studiepressen ska känna sig tvungen att knyta kontakter med en massa folk man inte känner gemenskap med? För dem man gillar lär man ju känna ändå, eller hur?

I samma tidning kommenterar gästkrönikören Katrine Kielos ett reportage i Svenska dagbladet där Nannyakuten lär blivande barnflickor att klä sig övre medelklass, med pärlörhängen – eftersom de symboliserar moderlighet. Jag går in och läser hur SvD konstaterar att andra barnvaktsförmedlingar lär sina inhyrda hjärt- och lungräddning medan Nannyakuten lär dem gå med rätt hållning. Sedan ber jag en bön om att jag skulle känna igen och direkt avfärda en barnvakt som försöker vara någon annan – för vad händer när vi vuxna, som fäster vikt vid hållning och örhängen, när vi har gått iväg på vår fest?

Alltihop i klump får mig att fundera på min egen syn på äkthet och yta. Inte för att de båda behöver motsäga varandra egentligen, de måste bara hänga ihop på något sätt. Som någon sa på en ledarskapsutbildning: bojen som flyter på vattenytan måste vara förankrad i botten med tillräckligt kort rep – annars gör den ingen nytta som signal utan flyter bara hit och dit. Det här måste jag fundera mer på.