Ordination paus

"Sätt dig ner. Fundera. Vila. Läs. Lyssna. Och gör det till dess att du är färdig."

Citat ur Smålandsposten den 6 februari som i sin tur citerar distriktsläkare Urban Stattin från Alvesta. Artikelns rubrik är Pausa dig till ett friskare liv. Kursiveringen i citatet är min.

Urban berättar om recepten på fysisk aktivitet som han och kollegerna var tidiga med att införa. Hur vore det att ordinera sig själv en paus i veckan som avslutas när man är färdig?

Surrealism i snö

Cyklar hem genom ett surrealistiskt vinterlandskap i skymning. Nästan som reklam, som Stefan Sundström säger, eller nästan som John Bauer. Surrealistiskt också att jag cyklar, och att det går bra. Önskar att jag haft mobilkamera med blixt, då hade jag visat er synen som mötte mig i cykelstället: en fullständigt snöhöljd cykel som såg ut att vara lika förenad med underlaget och lika användbar för transport som en 200-årig häststaty på sockel. Mitt gapskratt när jag såg den dämpades av snödrivorna omkring. En stackars okänd kollega blev uppmanad att beundra åsynen innan jag sopade fram cykeln och gav mig av.

Den här vintern kommer vi att prata om i åratal, kanske decennier, och påminna våra barn om. Det är ungefär som med vår relativa skönhet och ungdom – varför vänta med att uppskatta och njuta av dem tills vi ser dem på bild om många år?

Innan jag påbörjade cykelturen ringde jag hem till min trafik- och väglagsrådgivare. Han befann sig då med äldsta dottern uppe på vedbodtaket, skottandes i förebyggande syfte (ni som följt den här bloggen vet lite om status på mina uthus). Inget surrealistiskt med det, kan man tycka, ända tills man får höra att Mannen har belönat sig själv och dottern med varsin semla för arbetet – i förväg!!! Den ordningsföljden är fullständigt surrealistisk för just denne man. Kanske ett uttryck för hans förmåga att fånga snöflingan, denna förunderliga vinter 2010.

Väljer vinst!

Igår gick jag till Body Shop för att byta in ett presentkort som jag fått i julklapp mot någon lyxig liten burk för bara mig. Tyckte att det var en utmärkt belöning för att jag lyckats få ordning på morgonlogistiken och alla barn till rätt ställe i rätt tid. Letade lite planlöst i hyllorna och kom fram till att en ansiktsmask till söndagsspaet skulle sitta fint. Då uppenbarade sig expediten from hell.

Det var inte så att hon var otrevlig eller elak på något sätt, utan bara oerhört påstridig. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med sådana - är exempelvis en fena på att avvisa de få försäljare som lyckas ta sig förbi spärren i NIX-registret och hittar hem till vår telefon. Men kanske beror det på att jag är nyförlöst och full av amningshormoner och därmed extra vek och okritisk. Hursomhelst gick jag från butiken ganska många pengar fattigare än jag räknat med. I det läget kunde jag lätt ha känt mig som en förlorare, i synnerhet som en stor del av min normala yrkesidentitet går ut på kritisk granskning...

Men så väljer jag att vända på steken och upptäcka att jag faktiskt lyckades golva expediten vid två tillfällen. För det första hänvisade hon till vad jag behövde utifrån att jag ju säkert måste vara väldigt stressad med en baby hemma (hade förstås vagnen med mig in i butiken), varpå jag lugnt förklarade att stressad är det minsta jag är just nu. För det andra tog hon till den väl inarbetade bilden av att mammor är så dåliga på att ta hand om sig själva, och återigen vägrade jag låta mig sorteras in i ett fack. Som flerbarnsmamma har jag ju insett vikten av att ta hand om mina behov - genom exempelvis träning, hemmaspa och bokcirkel - för att orka med vardagen.

Summa summarum, jag bestämmer helt enkelt att det var jag som vann den här duellen. Inte nog med att jag fick den så talföra expediten att börja staka sig när jag inte stämde in på hennes bild av småbarnsmammor - jag har också utökat mitt hemmaspa så att jag kan få göra ännu mer för mitt välbefinnande. Att det kostade några hundralappar är ju egentligen en petitess i sammanhanget. Just detta, att göra medvetna val kring hur man ser på tillvaron (ni vet, den där utslitna liknelsen om att se glaset som halvtomt eller halvfullt), är något som Kay Pollack ägnar sin bok Att välja glädje åt. Återkommer till den i framtida blogginlägg, för där finns många kloka tankar om våra tankar.

Ett ögonblick i sänder

Med ett nytt litet liv i familjen har jag stor nytta av att ha jobbat med att utveckla min medvetna närvaro (mindfulness) - på mer än ett sätt. För det första njuter jag hejdlöst av denna sista upplevelse av den magiska nyföddhetstiden. Jag snusar och snusar på det lilla ulliga huvud och önskar att jag kunde spara den alldeles speciella doften i en burk. Jag förlorar mig i den intensiva, nyfikna blicken långa stunder. Jag vaggar, vyssar och dansar med den lilla grodkroppen i mina armar eller på min axel. Jag skjuter på samtal till Försäkringskassan och diskmaskinsurplockning för att i stället krypa upp i soffan med min sovande baby i famnen. Eftersom det är fjärde barnet vet jag ju så innerligt väl att underbart är alldeles för kort och den här gången tänker jag inte missa en enda dyrbar sekund av närvaro.

Jag har också nytta av mindfulnesstänkets inslag av acceptans. För även om livet med den nya familjemedlemmen större delen av tiden är alldeles allldeles underbart, kan ju även en mamma som fött barn i tre olika decennier bli lite matt i knävecken vid tanken på sådant som den långa räckan av framtida morgnars behov av välfungerande logistik och tajming, i synnerhet de dagar barnens far måste åka till jobbet tidigt och vi andra måste klara av det mesta på egen hand. Frukostar ska plockas fram och ätas, kläder (och ytterkläder) ska tas på, tänder ska borstas, blöjor ska bytas, babyn ska ammas - och så ska alla barn spännas fast i bilen som egentligen är för liten för vår nya stora familj och vi ska hinna till åttaåringens skola i tid. Men i stället för att börja hyperventilera försöker jag att bara acceptera stunden som den är och tänka på att klara av en dag i taget, och då går det faktiskt mycket bättre - i alla fall än så länge...

Vad gör du med din tid - människa?!

I bilen hem efter senaste bokcirkelträffen kommer vi in på det som var huvudtemat för den där festen som blev den här bloggen: hur får vi till det med tiden? Någon undrar varför det är präktigare att dammsuga klockan åtta på morgonen än att göra det halv tolv på kvällen. En annan måste aktivt tygla sin göra-nytta-drift för att alls få en lugn stund på helgen.

Själv berättar jag hur min och Mannens hemmafixardagar ser ut. Två per helg har inte varit ovanligt under hösten, då vi satsat hårt på att få vårt glasrum färdigt:
ca kl 8 – vaknar, av oss själva
10-tiden – drar på jobbarkläder efter en lång frukost
ettiden – mikrar hyfsat goda rester till lunch (tycker inte våra mikromatshatande barn)
halv tre – tar ett andra jobbaryck efter att ha toppat lunchen med en testund
fem-sextiden – dags att laga middag och umgås på allvar med barnen

Just barnen gör nästa inlägg i tidsdebatten, i samband med förhandling om deras datorvanor. Vi har inte mycket att sätta emot när de hävdar att vi jobbar ”hela tiden” på helgerna, och ”aldrig” gör något med dem. Och även om hösten varit extrem så känner de oss väl nog för att veta att det inte blir mer än en gradskillnad när glasrummet är klart. Det svider i mammahjärtat, och jag tänker genast tankar om bio- eller simhallsbesök i helgen. Men, att känna dåligt samvete är en sak – att agera på det utan att passera Gå är något annat, inte alltid så lyckosamt. Jag får nog lov att fundera lite på det här.

Mitt i funderandet kommer jag att tänka på den gamla 70-tals-feminism-sloganen eller vad det nu är: ”att göra det personliga politiskt”. Eller att åtminstone utgå från att andra nog har samma funderingar som man själv, och att det kan finnas en poäng i att prata med varandra om det istället för att städa frenetiskt inför varandras besök och hålla fasaden uppe. (Det tycker jag förresten att vi har lyckats bra med i bokcirkeln, att hålla träffarna så fria från krav och dåligt samvete som möjligt; man måste inte ha läst boken, värdinnan bjuder på te och mackor, och ingen skulle drömma om att kasta smalögda blickar på dammråttor eller tvätthögar. Nästan så vi skryter om hur lite vi städar ibland, vilket kanske också är lite fånigt.)

Nu efterlyser jag beskrivningar, dilemman, tips, smarta lösningar och annat som har med vardagstid att göra. Ska försöka åstadkomma lite sånt själv också, utöver det jag skrivit nu. Just den här helgen blev rätt bra till slut. I förmiddags hade jag och barnen ett jazzdanspass i glasrummet, och på eftermiddagen spelade vi Pictionary en stund. Jag tror vi hade lika kul alla tre.

Torsdag kväll 18.23

Jag sitter i väntrummet utanför E:s danssal med datorn framför mig. Börjar på några trådar men ingen har en krok som drar mig med sig. Funderar på att sura för att jag inte tog med vandrarkängorna och tog en promenad i de stora snöflingorna istället. Men att bli sur är ju nästan alltid onödigt. Ingen stress här vid datorn, bara ett intuitivt fiskande i medvetandet för att se vad som kan behöva fiskas upp och vridas och vändas på.

Vrida och vända, ja… Under den här veckan har jag hunnit vrida och vända på mycket, på arbetstid. Jag har en bredvidgångare, en kollega från en annan ände av organisationen som vill vidga sina vyer genom att se vad jag gör. På köpet får jag mitt synfält breddat och coachning som med vanlig timtaxa skulle kosta multum. Plus ett stort antal goda skratt. Ansvariga i den här organisationen visste nog vad de gjorde när de tussade ihop oss två. Eller så visste de det inte …

Bland mycket annat pratar vi om den stora förmånen att ha hyfsad koll på var man har sig – vad man tycker, hur man jobbar, vad man kan och inte kan, vilka sammanhang man vill vara i och vilka som får en att vissna.

Och där tog det lilla fönstret av inspiration och skrivro slut. Mest beroende på de fyra 17-19-åringar som bubblar fram sin konversation i sofforna bredvid mig i väntan på sin danslektion. Mycket identitetsbyggande, fasadputsning och försiktiga trevanden efter godkännande, kanske lite mindre magkänsla och närvaro. Men jag tänker att de säkert också är på väg åt sina rätta håll.

I vilket universum bor du - just nu?

I mitt ekologiskt anpassade svenska medelklasshem äter jag leverpastejmacka och tittar på ett niominuters youtube-klipp med zumbadans, en ny dans/träningsfluga som nog måste undersökas närmare. Det finns ett inslag av salsa som väcker minnet av tidigare erfarenheter.

På radion talar Människor och tro om den lilla men kraftfulla amerikanska subkulturen muslimsk punk, som sipprat fram mellan betongblocken främlingsfobi och extremism.

Tidigare idag utanför Konsum packade jag mina cykelväskor och tog omständligt på mig cykelhjälm och reflexväst medan ett par i tjugoårsåldern grälade högljutt med spruckna röster strax bredvid. Båda delar så helt oglamoröst men med helt olika tempo och förtecken.

Jag upphör aldrig att fascineras av alla dessa parallella universum vi människor kastar oss mellan. Man får vara glad så länge man ser finessen med den mångfalden, och så länge man mestadels är i samma universum som sig själv.