Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

Inspiration overload!

Synkade som vi ju ofta är, Sara och jag, har vi båda den senaste tiden drabbats av inspiration overload. Nej, jag skrev inte fel, det skulle inte stå information overload, som är det uttryck man brukar höra talas om, utan vi har helt enkelt fått så mycket inspiration, genom intressanta radioprogram, böcker och artiklar, genom våra spännande lunchgäster i TankeTrampolins Heta Stol, genom alla våra kreativa diskussioner, att vi måste pausa lite emellanåt. Ta oss tid att smälta, reflektera, vänta in.

Detta är ett av de ämnen jag tog upp igår, i mitt föredrag på TEDxVäxjö, där jag fick den stora förmånen att vara en av sju talare på programmet. Som gammalt TED-fan (jag har sett många fantastiska föreläsningar där och jag brukar alltid rekommendera sajten till engelsklärare jag träffar, som ett utmärkt material för hörförståelse och diskussionsunderlag), är det en dröm som har gått i uppfyllelse att få prata på TED. Det är förstås inte fråga om den stora amerikanska TED-konferensen utan ett litet lokalt oberoende initiativ, men allt sker inom ramen för det stora TED, med loggor och allt, det finns en mikroskopisk chans att någon i TED-teamet skulle tycka att det jag gjorde var så bra att det kommer upp på den stora sajten och alla föredrag hamnar hursomhelst på YouTube. Bara en sån sak.

Temat för TEDxVäxjö var Inspiration that moves us - vilket kan tolkas som "inspiration som berör oss" eller "inspiration som för oss framåt", eller kanske som en kombination av båda. Jag berättade historien om guldklockan, paraplyet, den sömnlösa natten och de dansande benen - om min resa mot ett yrkesliv där det är jag själv som sitter i förarsätet, alltså om min väg från det trygga och statusfyllda lektorsjobbet på universitetet till det ekonomiskt otrygga men otroligt fria och kreativa livet som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Idén jag förde fram var att uppmana till att leva ett liv där man är sann mot sig själv och inte ett liv som utgår från andras förväntningar, och att man tar hjälp av allt stöd och all inspiration som man kan hitta omkring sig.

Men jag beskrev alltså också vad som kan hända när man börjar bejaka sin kreativitet, nämligen att hjärnan går bärsärkagång och börjar spotta ur sig idéer så att det ibland känns som om huvudet ska gå i bitar av allt som trängs där. Vad jag har lärt mig är att skriva ner allting direkt men sedan släppa taget och ha tålamod. Alla drömmar behöver inte realiseras på en gång, och en del behöver kanske aldrig göra det. Jag känner mig rik bara av möjligheterna som finns. Yoga och meditation är också väldigt bra motmedel mot inspiration overload. (Förutom de gånger meditationen i stället för att få mig att gå NER i varv öppnar kanaler så att kreativiteten börjar härja värre än vanligt - då är det bara att ge upp och gå och ta fram skrivblocket...) 

In my dreams

Under mer än tjugo års tid har jag ägnat mig åt sådant som ofta används inom mental träning i t.ex. idrottssammanhang: affirmationer (där man för sig själv i ord klär ett tänkt scenario som om det redan hade hänt) och visualiseringar (där man i stället ser det man hoppas ska hända i bilder). Det här har hjälpt mig att använda min tankeförmåga på ett konstruktivt sätt, och det mesta av det jag har affirmerat och visualiserat har faktiskt också blivit verklighet.

När jag invaderades av cancerhelvetet var mina visualiseringar av hur immunförsvarets små vaktmästare bokstavligen åt upp de sjuka cellerna ett sätt att känna att jag mentalt gjorde allt som stod i min makt för att påverka situationen. När jag så innerligt hett önskade mig ett sladdbarn, men var övertygad om att mannen i mitt liv inte skulle gå med på det, höll affirmationerna trots allt ett litet flämtande hopp vid liv.

Idag lever jag på alla möjliga sätt min dröm. Jag är frisk och stark. Jag har fått alla de barn jag drömde om. Jag bor precis där jag vill bo. Jag lever sedan sjutton år tillbaka med en man som ger mig precis den mix av kärlek och frihet som jag behöver för att få växa och utvecklas. Och så har jag vågat släppa taget om en karriär som var trygg och statusfylld, men som kvävde min kreativitet och fick mig att krympa.

Borde jag då inte sluta affirmera och visualisera och bara nöja mig, när jag har det så bra? Det finns det nog många som tycker, men för mig finns det alltid utrymme för att utmana mig själv ännu mer - det innebär på intet sätt att jag inte är nöjd och tacksam för allt jag redan har. Men nu ger jag stora feta långfingret åt Jante och tänker stort och större. The sky is not the limit, liksom. Här är några nya affirmationer:

• Livstid sprider The Circle Way över hela landet genom att sätta igång samtalscirklar som får människor att växa och utvecklas!
• Går förbi stora skyltfönstret hos Bonniers på Sveavägen och där står min roman i skyltfönstret!
• Livstid medverkar i Tankar för Dagen och Sommar i P1 och har fått ett eget radioprogram där vi (precis som vi idag gör i vår TankeTrampolin) sätter människor vi är nyfikna på i en Het Stol!
• Mitt TEDxVäxjö-föredrag har blivit accepterat till TEDs internationella sajt! 
• Böckerna om Lovis Anjovis får inte bara barn utan även deras föräldrar att längta efter godnattsagostunden!

Och det häftiga är att alla de där drömmarna inte behöver bli verklighet. Bara känslan av att allt faktiskt är möjligt ger mig ett stort skönt leende i hjärtat.

Come, come to the Circle Way!

Ni som följer Livstidsbloggen har knappast kunnat undgå våra lovsånger under och efter Circle Way-lägret i Mundekulla förra sommaren. Circle Way är något som genomsyrar våra liv på flera olika sätt. Vi använder den enkla samtalsmodellen (med en talsten som går runt och där alla lyssnar utan att kommentera när den som har stenen pratar) hemma vid köksbordet, i vår bokcirkel, i vår egen Livstidscirkel och i diverse olika sammanhang där vi verkar, var och en eller tillsammans. Vi håller också på att lära oss ännu mer om hur Circle Way kan appliceras i olika organisationer, alltifrån små föreningar till stora företag. Och med denna enkla modell följer också en annan viktig tanke - om allas lika värde, och om vikten av att respektera varandra och jorden vi lever på. Det tänket kommer man snabbt in i när man vistas i Mundekulla - om det inte redan är en självklarhet.

Till sommaren är det dags igen! Då håller Livstid i arrangörstrådarna (utan ekonomisk vinning) för Circle Way - samtalet i centrum (8-12 juli) på den fantastiskt vackra kursgården i Mundekulla, mitt i den småländska utvandrarbygden. Här får alla deltagare en chans att komma nära sig själva och sina känslor, möta andra människor på ett nytt sätt, i en varm och kärleksfull miljö. Som min då sjuåriga dotter uttryckte det: "Alla är så snälla här!". Vi får möta Medicine Story, stamäldste i Wampanoagstammen, som sin höga ålder till trots (i år fyller han 84!) håller igång och står för en stor del av innehållet i lägret tillsammans med sin underbara fru Ellika. Utöver detta blir det även andra spännande workshops, naturaktiviteter för barnen, musik och andra roligheter.

Mer om lägret kan du läsa här. Om du anmäler dig senast den 30 april får du boka-tidigt-rabatt! Och har du frågor kontaktar du oss på hej@livstid.nu.

Vill du läsa mer om vad vi har skrivit på bloggen om våra upplevelser av Circle Way? Här är några inlägg som kanske kan inspirera:

• Ett nytt projekt tar form (2012-07-21)
• Circle Way - bringing it home! (2012-08-06)
• Mundekulla i Målajord (2012-09-26)

I denna video kan du också få en liten känsla av stämningen (även om den inte är inspelad i Mundekulla) och en glimt av Medicine Story (precis i början).

Varmt välkommen till Mundekulla i juli! Hoppas verkligen att vi ses där!

Sånt som kan hända när Sture är med

Det är nog bara vi tre som kliver på Cinderella när hon lägger till i Mariehamn; jag, Sture och hans vän som behöver hjälp att hålla reda på saker och ting. Jag hinner knappt ombord förrän de erbjuder mig att ställa mina saker i deras hytt. Några andra alternativ syns inte till så jag hakar på. Väl i hytten på ankarplan visar Sture upp sina tejpade skor – tejpade på undersidan för bästa möjliga dansglid.

- Så kommer du på kursen då, med Tony Irving klockan 11?

Det är nu jag börjar ana att det här kan bli en i raden av märkliga dansupplevelser på tjänsteresa. Vi har foxtroten bland barborden i Lyon, salsakursen i Münster, julfesten som visserligen är på hemmaplan och nu kanske en ny minnesvärd upplevelse. Inte bara en, ska det visa sig.

På förmiddagen jobbar jag, och bloggar om att jag nog har fått en överdos av intryck på den här resan. Hmm. Klockan 11 infinner jag mig i Fun Club på plan 8. Och ta mig tusan, Tony Irving är där. Vi ska lära oss dansa cha-cha. Och det gör vi, ett tiotal mer eller mindre frivilliga par: först med armarna, sedan med benen, så småningom med hela kroppen och till slut par om par. Sture tar mig under sina vingar, efter att Tony i inledningen har ropat ut i micken: Och så vill jag säga ett särskilt välkommen till vår 42-veckor-om-året-gäst… Sture!!!

Sture och jag dansar alltså cha-cha. Rätt bra om vi får säga det själva. Tony klagar inte heller nämnvärt. När danstimmen är slut för Sture mig resolut till Nöjescafét en våning ner. Där har bandet inte spelat upp än, men förinspelad musik är också musik. Jag tänker Scent of a woman (tangoscenen) möter Lost in translation möter… 44-åring i G-star-jeans och pensionerad Mariehamnsskeppare i skjorta och väst. De där borta som vrider nackarna ur led för att titta på oss, tycker de att vi dansar bra? Att vi inte är kloka? Eller undrar de bara ihjäl sig över detta omaka par?

Trodde du Tony var en sträng danslärare? Då har du inte träffat Sture. ”En, två, tre... Jag vill att du tar ettan bakåt... Sikta på min axel så kommer du rätt... Och så börjar du om efter sexan härefter, inte åttan...” Jag som aldrig har kopplat in en enda siffra i mitt dansande låtsas att jag förstår och anstränger mig istället till det yttersta för att följa.

”Nåjo. Rätt bra för att vara nybörjarbugg.” Jag sväljer stoltheten och bestämmer mig för att jag har fått en komplimang.

Efter allt detta följer danstävlingen där Sture med dam snuvar mig och min kavaljer på ett kryssningspresentkort, jakten på den försvunna mobilen, som återfinns, för att inte tala om när Sture med bestämda steg för mig och några andra skyddslingar ner till utgången som går snabbare, på däck fem, förbi alla sittande som nog anser sig vara före oss i kön. Det är sånt som kan hända när Sture är med.

Intrycken hopar sig

Läste en gång att Lasse Winnerbäck sällan läser böcker. Det blir mer inspiration per tidsenhet än han kan hantera med sitt vidöppna sinne. Att resa, om än bara till Åland, verkar ha en liknande effekt på mig.

Nu har jag till exempel proppat i ett par lurar i öronen för att inte frestas att lyssna på paret vid bordet bredvid. De pratar om halvvuxna barn, jämför sina sätt att hantera pengar, relationer och oro när det gäller barnen. Kan de ha träffats här på båten? Nej, de känns lite för avslappande för det, inte fullt så måna om att ge den andre rätt intryck. Är de bara kompisar? Nej, fötterna nuddar varandra under bordet, ingen drar undan. Kanske första turen iväg för att se om det här kan bli nåt?

Och så har vi utsikten från min tillfälliga arbetsplats, längst fram i fören på den halvöde Cinderella-båten. Passerade just sista fyren och kobben före öppet vatten i strålande solsken. Vackert, och framför allt så helt annorlunda.

Föreläsningen jag höll igår var förstås också en upplevelse, men eftersom det var jag själv som pratade mest blev det ju ändå måttligt med överraskningar. Mysig åhörargrupp, deras vänliga uppmärksamhet fick mig att tänka på våra Circle Way-läger.

Minst lika väl som föreläsningen kommer jag att minnas människomötena när jag åkte den här färjan åt andra hållet, på vägen till uppdraget i Mariehamn. Bordsplacering vid middagsbuffén, mitt emot en tystlåten man i 30-årsåldern, bredvid ett yngre pensionärspar. Sökte vägar att inte köra över mittemotmannen med min ”här-kommer-jag-och-är-socialt-kompetent-svada”. På nåt sätt förmedla att jag vet att du har din historia även om den inte kommer att komma fram här, för det är inte din stil.

Paret bredvid och jag pratade om sårbara 10-12-åringar, samtalscirklar i Älta kyrka (och det var inte jag som ledde in oss på ämnet!) och att en kvällstidning kan vara en fantastisk arbetsplats som ger stöd i de svåraste stunder.

Resan hem har bara börjat, men jag har redan mött den dansante Mariehamnsbon med vännen som har tappat stora delar av sina minnesfunktioner efter en canceroperation. Min resväska står i deras hytt och jag har fått veta exakt vad som gäller på den här turen för att den ska bli så bra som möjligt.

Om mina nya vänner har rätt väntar fler remarkabla upplevelser innan vi är i hamn. Jag tror jag skulle behöva stänga av en stund och bara smälta alla intryck. Men när det gäller verkligheten runtomkring är det om möjligt ännu svårare än att lägga ifrån sig en fängslande bok…

I min längtansrymd hänger kajaken uppochner

Jag lägger ut en bild av min vinterlagrade kajak på Facebook. En vän tar sig an bilden, vänder på den och vips har jag en rättvänd kajak – som en svävande zeppelinare, förtöjd i underlaget med blå balasnören. Det gör varken till eller från. Jag får fortsätta längta efter vårens första kajaktur och det gör mig ingenting, tvärtom.

Det är Maria som brukar skriva om längtansrymd, ett begrepp hittat hos Bodil Jönsson. ”Absence makes the heart grow fonder” hör man ibland, och det är ju bra. Men det kan vara värt att stämma av med sig själv så att det där man saknar och längtar efter faktiskt finns i verkligheten.

Den tankeställaren fick jag när jag i januari läste ett av KayPollaks veckobrev med kluriga tankar. I det här brevet presenterar Kay sju frågor om kärlek. Min bedömning är att jag på kanske fyra av frågorna kan svara ”ibland” följt av ett antal förbehåll – och det är ju glädjande eftersom det betyder att jag har en hel del utvecklingsmöjligheter kvar på kärlekens område….

En av frågorna lyder: Kan du älska någon med samma djup och med samma styrka när ni är tillsammans som när ni är åtskilda? Och det är ju sant, att kärlek kan kännas renare med lite avstånd. Inga obytta toarullar att reta sig på. Det kunde jag ju känna igen mig i.

Men på ett område svarade jag ja utan tvekan på den här frågan – när det gäller mina barn. Av någon anledning har jag alltid haft lätt att älska dem, nästan lättare ju närmare vi är varann. Kan det bero på att det redan finns ett inbyggt avstånd i relationen föräldrar – barn? Man vet att förhållandet till dem hur det än utvecklas inte kommer att förbli konstant. På ett sätt kan man ju säga att avståndet hela tiden ökar – eftersom deras omloppsbana kring oss föräldrar blir allt vidare. Å andra sidan kan man hävda att avståndet minskar – vi blir alltmer jämnåriga och jämbördiga som människor.

De här funderingarna hade jag som sagt i januari, när Kays brev var färskvara. Frågan är om jag inte planterade något då. Häromkvällen mellanlandade jag i Mannens knä en kort stund innan fredagsmiddagen skulle dukas av. Han berättade om något på jobbet, något där han vred och vände, värderade olika alternativ och strategier. Och jag kom på mig själv med att lyssna på honom lite annorlunda än jag brukar. Inte så mycket på vad han sa, det får jag erkänna, men på honom.

Jag tjuvkikade på hans reflekterande ansiktsuttryck och var samtidigt angelägen att svara tillräckligt vettigt för att han inte skulle sluta prata. Engagerad och strategisk. Vakna ögon under buskiga ögonbryn. Pojkaktig näsa ovanför nyansat skägg. Just den där mixen av pojke och man som jag finner helt oemotståndlig.

Ja, så satt jag alltså där, i ett obevakat nära vardagsögonblick, och kände kärleken fylla mig upp till ögonvrån. Längtansrymd på nära håll: en tulipanaros att bara tacka för.